Att vara produktiv
författare har sina risker. Fråga Joyce Carol Oates, som nog hade fått
Nobelpriset om hon publicerat sig lite mer sparsmakat. Svenska författare som
varit högproduktiva under 00-talet: Pär Thörn, Kristian Lundberg, och Leif
Holmstrand (även om Kristian Carlsson nog bara skulle fnysa åt deras utgivning,
då han själv förra året gav ut en bok i månaden).
Underförstått: även
de som är uppskattande kan inte låta bli att påpeka ojämnheten, att det
omöjligen kan bli lika bra varje gång. Jag överlåter åt andra att utreda vad
som är sant och osant i detta, och nöjer mig med att konstatera att många
prosaförfattare som ger ut böcker säg vart fjärde, femte år bara kan snegla
avundsjukt åt verkshöjden i Oates romaner, varje djävla gång hon ger ut en ny
roman.
Och Leif
Holmstrand? Han ger nu ut en helt skev roman, Förkylningen, efter att ha växlat mellan poesi och prosa (däribland
några av de senaste årens mest fängslande romaner, som Tjuvklyftan och Städer som
inte är städer). Förkylningen är
en roman som faktiskt trotsar all beskrivning. Passande nog läser jag den
drabbad av örstygn, en åkomma som annars sägs vara en barnsjukdom. Hur passande
är inte det, då Holmstrands roman i så hög grad uppehåller sig vid
överskridandet. (Och jag svär, jag hade inte ens tänkt nämna min egen
obetydliga öronvärk, tills jag på sid 72 läser: ”om du har ungefärligen
jättejobbig öronvärk”.)
Jo, Holmstrands
författarskap är ojämn, det har jag konstaterat tidigare, och det fortsätter
här. Det är ojämnt, obalanserat, men så är väl också livet.
Det udda märks
redan i inledningen: ”Här är ingen lycklig och alla välmående”, som det står
redan i bokens tredje mening. En satir över samtiden, tänker jag bitskt. Hoppas
den lyssnar, tänker jag (förgäves).
Så, hur ska då
denna udda roman beskrivas? En 43-årig Leon, sträng lärare, förkyld. Men så
tydligt en konstruktion, något som förstärks av att perspektivet sedan växlar
till en annan protagonist, som liksom honom – liksom författaren själv, noterar
jag ivrigt i marginalen – inleder sitt förnamn med stavelsen ”Le”, alltså Lena.
Och kors och tvärs löper könsbytena i denna queera text.
Och Holmstrand
själv, eller Leif, skapar distans, verfremdungseffekten. Det är som att han
medvetet vill åstadkomma avstånd, hindra inlevelse. Det här kan förstås
uppfattas som sökt, eller ansträngt. Jag är på min vakt, vill jag invända. Den
typ av genomskådande outsider som manas fram har jag också stött på tidigare.
Hos Dostojevksij, hos Bret Easton Ellis, och otalet andra. Leons nyckfullhet
känns igen från Kafka.
Men det är inte
enbart främmandegörandet som är Holmstrands ärende: det är ett orogörande han
är ute efter. Det vill säga, att han vill orsaka oordning, kaos … Han ger
världen en lätt knuff mot det absurda, mot det sjuka, konstiga, queera … Där protagonisten
blir ett ”kanskejag”. Den nonchalans han uppvisar mot intrig, mot det reguljära
och konventionella, kan erinra om hur Hamsun skrev sina tidiga romaner – och då
tänker jag i första hand inte på Svält,
utan mer på Mysterier och Sværmere.
Och det kan vara på
sin plats att säga det här, en gång för alla, att Leif Holmstrand trots sin
drift mot upplösning och oorganisation är en av samtidens mest realistiska
prosaförfattare. Han gör det med hjälp av en humor som går för långt. Och
otåligheten hos berättarrösten, eller berättarrösterna – för utan att
egentligen svära sin trohet till polyfonin finns det pluralistiska hos den
talande/de talande.
Leon/Lena uppfinner
en Ursula, ett nytt lager av konstruktion, en jubelsång:
"Ursula berättar
sexualneurosens heterosexuella saga, men förstör den genom att släppa den fri. Hon ger sig
fullständigt hän. Fibrerna slingrar sig kring säkra
förankringar i taket, mångsexigt blandade med starka fingrar, allt varvat med spridd och därför
järnhård viljemateria, bergfast onani. Tvånget slår över i upplösande, underbar brutalitet.
Psykoanalysen imploderar och avslöjas
som glädje. Ursula öppnar sin mun och sjunger kraftfulla refränger från trettiotalets
kinkyscen i Berlin. Stegens plattform är en catwalk. Kläderna är formidabla och textilierna
knutna halvhårt runt halsen."
Eller om Ursula
bara är påhittad av mötet mellan Unica Zürn och Hans Bellmer, konstnärsparet
som tar över Holmstrands roman ungefär mitt i förloppet med Leon/Lena. Där
splittas och sönderfaller prosan i en ny berättelse (min kunskap om Unica och
Hans utgår mest från Helena Erikssons på många plan märkliga och oroliga bok om
dem, Någon syr, är det du, som utkom
2014). Det viktiga i Holmstrands skildring är hur den egentliga Unica är något
som endast Hans ges tillträde till, och det är en vacker skildring av hur en
relation bör fungera: som en plats för den yttersta tilliten, tryggheten i att
det är endast där du kan visa ditt rätta jag.
Jo, Holmstrands
roman är surrealism, det är en beskrivning av vad mörk fantasi alstrar (”Everytime
I close my eyes it’s like a dark paradise”, som Lana del Rey sa), och hur äkta
den upplevs – för stunden, medan den pågår. Det här är verkligen ett nytt sätt
att skriva romanen. Det är svårt att förhålla sig till alla beskrivningar av
den – det kan se flummigt och/eller ointressant ut. För att läsare vill ha
igenkänning, bekräftelse, mönster. Här är allt sådant uppluckrat, konturlöst.
Intrig som begrepp är utsuddat. Romanen som form är nedmonterad, dekonstruerad.
Det här är en gränslös prosa som söker sig mot nya insikter, som byter spår
mitt i en tanke, och tar oväntade turer.
Som det här med
titeln: Förkylningen? Den kan läsas
som både en metafor över vårt kroppsliga förfall, att det är sjukdom som är vår
huvudsakliga uppgift, eller som något bokstavligt – i båda fallen ett kitt som
håller oss samman, det som drar oss ned i smuts och sjukdom. Skogen blir en
bild för övergången, för upplösningen.
Så utmynnar hans
roman i förvirring och kaos, där reinkarnationen är metaforisk. Och även om det
låter rörigt ska det betonas att Holmstrand inte anstränger sig för att krångla
till det för sig eller för sina läsare. Han har också ett språk som blänker,
utan att behagsjukt snegla på sig själv (en sjuka den svenska samtidsprosan
annars lider av i övermått).
Det är ju också intressant att se hur Holmstrand hoppar mellan förlagen, där Bonniers ger ut de romaner som de tror kan sälja, medan övriga böcker får ges ut på mindre förlag.
SvaraRaderaJovisst, men det är ändå kul att så pass märkliga böcker som ex Städer som inte är städer kan komma ut på Bonniers.
SvaraRaderaBegreppet verkshöjd passar inte här. Nu är jag en petapa men har man sådant inflytande som du, och dessutom makten och vanan att slå andra på fingrarna, ska man inte sprida vidare felaktiga definitioner av begrepp. Slå upp, skriv om.
SvaraRadera