att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 feb. 2016

Bluebird, Erika Bernalt, Norstedts


Erika Bernalts debutroman är en hopplöst ointressant beskrivning av konflikten mellan natur och civilisation. Den har inget nytt att säga, utan idisslar sin långa historia på ett klichéfyllt språk.

Om man generaliserar har den svenska samtidsromanen en beröringsskräck med fantasin, och uppehåller sig i hög grad vid att skildra en värld som är lätt igenkännbar. Den typiska svenska romanen under 2010-talet är en lätt maskerad självbiografi.


Därför blir jag i förstone hoppfull när jag börjar läsa Erika Bernalts debutroman Bluebird. Den utlovar att svängarna tas ut, med en huvudperson med samma namn som romantiteln. Hon bor på en ö, där invånarnas enda intresse är att ha konstant sex med varandra. Bluebird konverserar med en kanhända imaginär fågel och en cyberhamster. Hon skyggar för beröring, även om hon trånar efter ”Grannen”, men längtar mest efter att få åka till ”Staden”.

Helt klart är det en konsekvent utförd fiktiv värld, inte riktigt helt parallell till vår. Möjligen är det ett framtidsscenario, främst i hur den futuristiska staden skildras: man äter insekter, åker rullband till jobbet.

Det finns, efter den löftesrika premissen, mycket negativt att säga om den här romanen. Jag vet knappt var jag ska börja.

Det stora problemet är Bernalts språk, som är fyllt av klichéer: staden är ”galet stor”, Bluebirds ben ”är gelé”, hon vaknar ”med ett ryck”. Samtidigt finns en ansträngd ansats att låta nyskapande, med besvärliga sammansättningar och dödfödda försök att få det att svänga. Det svänger lika illa som en gammal traktor.

Ett större problem är kollisionen som uppstår när det är skrivet utifrån både Bluebirds absoluta naivitet och författarens allvetande kommentarer. Det skär sig.

Här löps inte linan ut, helt enkelt. Först längtar Bluebird till staden, och ägnar hundra sidor åt att undvika sex. ”Åk iväg någon gång” hinner jag tänka många gånger. Sedan i staden har hon oändligt mycket förnedringssex, med sin chef på kontoret.

Nä, jag blir inte klok på vad Bernalt vill ha sagt, utöver lydnadens orättvisa villkor för den anställde. Om det är så att man i naturen – på ön – har ett sundare förhållningssätt till sexualiteten? Då blir staden – civilisationen – en ohyggligare tillvaro där Bluebird lika ofta spyr ned sig som kissar på sig. För den delen är sexskildringarna märkvärdigt kyska.

I någon mån kan jag hålla med om att Bernalt försöker säga något om att den som åker till staden förnekar sitt ursprung, men det är ju en tunn tråd att väva nästan 300 sidor roman på.

Bluebird snackar med fågeln så många gånger att man börjar tröttna på den övertydliga symbolen för hennes självförakt. Likaså är möjligen hennes stadsupplevelser en psykos, men hon är så ofullständigt tecknad att det är fullständigt bortom min förmåga att uppbåda något intresse för henne. Vid det laget har romanen också hållit på alldeles för länge.

Sällan har jag läst något så klantigt skrivet. Om jag ändå ska säga något positivt får det bli att det finns en utsökt balans mellan den ointressanta intrigen och det slätstrukna språket.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar