att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 feb. 2016

Om detta sjunger vi inte ensamma. Dikter till samtiden och världen, [red] Anna Jörgensdotter & Charlotte Qvandt, Etc


En ny antologi politisk dikt samlar en klar tendens i samtidspoesin. Här finns en välgörande spännvidd, och många exempel på den vitalitet som ryms när poeter skriver politiskt.

Det är en påtaglig tendens under 10-talet, den politiska poesin. Därför är det lyckosamt att denna rörelse samlas upp av redaktörerna Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt, genom en antologi som ger oss tillfälle att följa denna samhällets motröst. Det sker i antologin Om detta sjunger vi inte ensamma.


Bra politisk dikt ska helst vara som Tranströmers ”Med älven”, som skrevs under sexdagarskriget 1967. Där ger han människan ett val att antingen likt timret följa strömmen, ”i en rasande hunger efter enkelhet”, eller att vända, snurra hjälplöst. Men också en tredje väg finns: att ta sig till stranden, och där kilas fast. Poängen är att vi inte blir på det klara med vad som är att föredra.

I den här antologin finns en del sådana mångtydiga dikter, men också några entydiga. Det är gott så. Jag gillar den variationen, den spännvidden, från Kjell Espmarks verserade tilltal till Jenny Wrangborgs konfrontativa tonläge. Det är framgångsrikt när anarkin och det väluppfostrade slår sina påsar samman, där det pratiga möts av det koncentrerade.

Espmark gör något spännande med sin dikt ”Flykt”, genom att skriva utifrån en läkares perspektiv. Han synliggör det enskilda människoödet, men lyfter ut det individuella till det alltomfattande. Det är en svår balansgång, att undvika att engagemanget klingar ihåligt. Att det lyckas här har med uppsåtet att göra.    

Solidaritet är en handling. Först när du låtit blicken svepa över ditt eget inre kan den svepa över andra – ingen visar det mer eftertryckligt än Kristian Lundberg i sina bidrag. Aldrig tidigare har jag hellre läst någon skildra tiggarna lika drabbande som Karin Brygger gör, med utdraget från hennes nya samling Vi kom från överallt.

Det finns så mycket i den här antologin som är bra. Som Malte Perssons villanelle efter terrordåden i Paris, med sin enkla men effektiva summering:
”De dödas språk kan ingen översätta.
De levandes är svagt. Vad som än sker
är det som gäller dock: att fortsätta.
Att fortsätta, det är det enda rätta.”
Få skulle väl kalla Persson politisk diktare, men här ger han utrymme åt läsarens egna tankar. Men också Helene Rådbergs bearbetning av ”Byssan lull” till uttalad spökballad är bra, och nästan lika luguber som den danska black metal-artisten Myrkurs cover från i höstas.

Det är en stark samling, som väl egentligen bara saknar ordentliga författarpresentationer. Formatet är av det lämpliga slitstarka slaget – något som lär behövas, då det är en bok som jag antar man gärna plockar fram och läser ur lite då och då. Poesi ska brukas.

För även om mången politisk dikt som skrevs av Tranströmers samtida på 60-talet har åldrats betydligt sämre tror jag att en antologi som denna kan bli ett tidsvittne att återvända till för den eventuellt intresserade framtiden. Så här skrevs politisk dikt på 2010-talet: ursinnigt, förtvivlat, men också full av hopp.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar