att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 feb. 2016

Kärlekens samtal. Fragment, Roland Barthes, Modernista


Det här är reduxversionen av Roland Barthes bok Kärlekens samtal, som ursprungligen utkom 1977, och i svensk översättning 1983. Nu har Leif Janzon reviderat hela sin gamla översättning, och tillagt tjugo nya föreläsningsfragment som inte fick plats i originalupplagan. Så himla roligt – speciellt för mig, som skam till sägandes inte ens har läst boken tidigare.

Den är både praktfull och anspråkslös. Svindlande, men också konkret. Barthes sätt att resonera är inspirerande, i hur han ständigt vänder på perspektiv och belyser sitt ämne på nya sätt. I första hand kan hans bok läsas som en kommentar till Goethes Den unge Werthers lidanden, även om han också utgår från en del annan litteratur och filosofi, samt samtal med vänner och egna minnen, eller om det ska kallas erfarenheter. Fragmenten bildar ett kollage, en Kärlekens ABC (en ordning som översättningen går miste om).


Men det är inte en bok om kärleken (som Stendhals suveräna bidrag i ämnet heter), utan Barthes försöker skriva kärleken, alltså hur kärleken låter – dess diskurs (originalets titel är ju Fragments d’un discours amoureux). Det sker med hjälp av inlevelsens metod. Helheten blir större än delarna, vilket är en paradox. Det görs till en sammanhängande berättelse, men det är inget som märks förrän man har läst – det vill säga, att mönstret framträder när det är för sent.  

Det är ett sätt att skriva som förespråkar kollektivet, i den form det än tar sig: som grupp, som par. Alltså i riktningen bort mot det enskilda – en rörelse mot samarbetet. Så blir också Barthes bok ett samarbete mellan skrivet och läst, där läsaren går in i texten och blir medskapare, hur förnumstigt det än låter. Han har konstellationen som ideal, och det är sällsynt medryckande.

Han rör sig också bort från det systematiska tänkandet. Han skriver inte ut någon premierad doktrin eller lära, och däri liknar det hur Nietzsche skriver. Den Nietzsche som han då och då grälar med, på ett både ömt och lite trist sätt (förutsägbart); här har Barthes både rätt och fel. Båda filosoferar med hammaren, men det är ju en ganska oförarglig och harmlös hammare som de råkar ha i sina händer. Men även Jena-romantikerna skrev liknande fragment, i en rörelse bort från systematisk filosofi. Det är ju ett sympatiskt sätt att strukturera sitt vetande – eller om det bara är så att det passar min rastlösa själ.

Också stilen är inspirerande: full av kolon (och full av parenteser). Inslag som brukar uppfattas som störande – stötiga – stötande, för finkänsliga själar. Det är ett skrivande som förgrenar sig – ett organiskt skrivande. Vad det ens är, om det ens är teori, eller om praktiken tar över. Mellan fantasins Skylla och sanningens Karydis.   

Sanningen är för honom subjektiv. Den som orkar längst blir sann(ast), den som får tillträde till sanningen. Och den hittar man mellan det bestående och det flyktiga. Där de häpnadsväckande insikterna väntar på att upptäckas: ”fantiserandet existerar bara om man vaknar upp ur det (det finns bara retrospektivt fantiserande): en vacker dag kommer jag att förstå vad som hände mig: jag trodde att jag led av att inte vara älskad, men det var ju därför att jag trodde att jag var det som jag led. Jag levde i komplikationen att samtidigt tro mig vara älskad och övergiven. Den som hade fått höra mitt intima språk hade inte kunnat annat än att utropa – som man gör inför ett besvärligt barn: men vad vill han egentligen?”

Barthes skyggar inte inför vad kärleken gör med oss: den gör oss till utpressare. Hans bild av kärleken är skuggig och disharmonisk, ger utrymme åt förtvivlan och tårar. Ja, han skriver så fint i flera av fragmenten om tårar att man nästan blir gråtfärdig av att läsa det. Fast han skriver ju fint om det mesta som har någon form av beröringspunkt med kärleken. Han gestaltar dess röst, i den dialog som kärleken är upphov till. Men inte bara elände – njutningen också, dess olika nyanser, eller skiktningar mellan det Leibniz kallade gaudium (som varaktig njuting) och laetitia (flyktig njutning). De flesta av oss drömmer om gaudium, men får i bästa fall nöja oss med laetitia, menar Barthes.

Kärlek handlar ju om kontroll, om behärskning. Om den lönlösa kampen som sansen för mot förälskelsen. Därför: behovet av kontroll, behärskning. Ett plan där detta blir synligt är i behovet av tolkning, och därför blir ju den älskande i hög grad lik den som läser, och i synnerhet den som läser kritiskt. (Tänk Lena Anderssons protagonist Ester Nilsson, och hennes maniska jakt efter semiotikens yttringar: hon är ju i grund och botten en läsare för läsaren att spegla sig i.) Alla dessa tecken som den förälskade har att tyda … Som hos Proust, som Barthes skriver så inkännande om, om psykologin hos Proust.  

Som det här med att vi blir ”galna” av kärleken – Barthes visar att det är en fortfarande ytlig och kontrollerad galenskap, för ingen galning älskar. Den som älskar är bara ”som galen”, en som har gått in i en abstraktion. Men kärleken är också en valsituation, där den älskande gör si eller så. Och man är olika lämpad för dessa val, helt enkelt. Om att bli någon annan, och hur nära det ligger att bli sig själv, för var går gränsen mellan dessa, om det ens är en gräns. Manin är det som kännetecknar den älskande.   

Kärleken – ja, den kunde också kallas ”Känslornas samtal”, dessa känslor som ofelbart går rätt in i de dunklaste trakter, där självmordet huserar – det självmord som ju är förknippat med kärleken. Särskilt med Goethes Werther som exempel då. Hans reaktion, är den inte löjlig och överdriven ändå? Jag vet inte hur många gånger jag har grälat med mina svensklärarkolleger om just Werther, och hans ”fjantiga beteende”.

Nyligen läste jag Jane Austens Northanger Abbey, om Catherine Morland som förläst sig på gotiska romaner och kan sägas vara en av Werthers andliga döttrar. Hon förlöjligas delvis av Austen, men det finns också utrymme för förståelse från författarens sida. Och från läsarens? I min text om romanen undrade jag om inte hennes, och indirekt Werthers, och för den delen Emma Bovarys läsning ändå inte är att föredra framför den rationella läsningen. Barthes skriver i sin bok, under rubriken ”Identifikationer”: ”Inom litteraturteorin gäller ju inte längre ’projektionen’ (av läsaren in i rollfiguren), men den är ändå den rätta nivån för läsfantasier: när jag läser en kärleksroman är det för lite sagt att jag projicerar mig: jag klistrar mig fast vid bilden av den älskande, jag stänger in mig med den bilden i själva bokens slutna rum”. 

Jag gillar så mycket med den här boken. Bara att följa rubrikerna är ett äventyr i sig, hur Barthes har strukturerat sin bok, denna ABC-bok som går kärlekens ärenden rätt in i språket, in i det konkreta. Från Askes till Ömsesidighet – visa mig en vackrare titel om du kan.  

Jag gillar också Carin Franzéns förord, som är ett fint exempel på den kritiska läsning som Barthes metod ger läsaren. Det är svårt att undvika att bli förälskad i hans stil, som är ett uttryck för något bortom litteraturteori, bortom filosofi. Han tänker på tvären, och ser så mycket nytt då. Bara ett exempel: han jämför sig själv med en träbit. För att ta reda på var ådringarna går räcker det med att slå in en spik, och till ”utforskning av mina ömma punkter finns det ett verktyg som liknar en spik: skämtet. Det tål jag inte så bra. […] Man kan inte peta på mig utan risk: är jag retlig, överkänslig? – Snarare öm, lätt att trasa sönder, som fibrerna i vissa träslag.” Det är ju bara allt för sant. Säg mig den som lyckas balansera självkänslan med tillbörlig distans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar