att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jan. 2016

Northanger Abbey, Jane Austen, Bonnier pocket


I filmen En ung Jane Austen från 2007 träffar den aspirerande författaren, spelad av en onödigt bildskön Anne Hathaway, den rutinerade gotiska romanförfattaren Ann Radcliffe, oförklarligt nog inte spelad av Siouxsie Sioux utan av Helen McCrory. Det är ett påhittigt och påhittat möte, eftersom verkligheten endast tillät Austen att möta Radcliffe genom att läsa hennes böcker. Däribland den sublima Udolphos mysterier.

Det är i Northanger Abbey spåren av Radcliffe är uttryckliga hos Austen. Det var den första romanen hon skrev, när hon var drygt tjugo, och den genomgick sedan minst två bearbetningar, eftersom den kunde ha utkommit redan 1803, alltså åtta år före debuten med Sense and Sensibility. Nu fick den inte publiceras förrän 1818, alltså efter Austens död.


Austen själv är aktuell i högsta välmåga – på fredag är det premiär för filmen Pride and Prejudice and Zombies, och i april publiceras Curtis Sittenfelds roman Eligible, som är en modernisering av just Pride and Prejudice (Stolthet och fördom). Däremot är väl Northanger Abbey kanske den minst lästa av hennes romaner – något som Bonnier pocket försöker ändra på, genom att låta den ingå i den serie med fyra brittiska romaner i deras pålitliga serie klassiker. Rose-Marie Nielsen var faktiskt den första att översätta den här Austen-romanen till svenska, så sent som 1993, och det är den versionen som används här.    

Mycket har sagts om hur Austen här parodierar de gotiska skräckromanerna; en sanning med viss modifikation, måste jag tyvärr tillstå. Det är först efter nästan 200 sidors prolog vi anländer till det gotiska herresätet som fått ge namn åt boken, efter att ha tillbringat lång tid i Bath. Hjältinnan Catherine Morland är ung och naiv, och förevisar en viss besatthet i de gotiska romanerna, och främst Radcliffe. Hon önskar och anar äventyr även där sådana inte finns, för att hon vill ge livet färg. Och vem kan klandra någon som är utrustad med det romantiska kynnet?

I förordet jämför Amanda Svensson henne med Don Quijote, någon som förläst sig och blivit bortkollrad av litteraturen. Det finns fler exempel: även Flauberts Emma Bovary vurmade för gotiska romaner, och Goethes Werther lät sin läsning av förromantiska dikter som ”Ossians sånger” stiga honom åt huvudet. Det övergår mitt förstånd varför ingen regissör låtit honom bära en T-shirt med trycket ”Klopstock”. Catherine bedömer nya bekantskaper utifrån om de föredrar romaner eller historiska böcker.

Vad händer med den som läser Jane Austen? Antagligen skärps det satiriska sinnet, och utvecklandet av en benägenhet för ironisk distans. Alltså en förmåga att verkligen skilja på verkligt och overkligt, just det som stackarna Catherine, Emma, Werther, och Quijote saknar … Men jag undrar: det är i Austens ambivalens Catherine kommer till liv, och vad är det som säger att den inlevelsefulla läsningen är felaktig eller något att avråda från? Den som enbart läser med det kyliga huvudets rationella syn på det lästa blir det synd om. Precis som Flaubert sanningsenligt kunde säga ”Madame Bovary, c’est moi!” borde Austen ha kunnat sagt ”Catherine Morland, that’s me!”

Hon får alltså följa med till Bath, ett ställe med mycket konvenans, mycket dans, mycket sällskapsliv, mycket matchmaking. Mest umgås hon med charmtrollet Henry Tilney, en ovanligt sympatisk herre som Austen låter genomskåda kvinnors stilistiska försprång: ”Det är säkert den förtjusande seden att skriva dagbok som är hemligheten bakom den eleganta formuleringsförmåga som ni kvinnor kan berömma er av.” Så finns också en genuskritisk analys av historieskrivningens fokus på män, som påminner om hur det brukar låta när svenska läroböcker i historia granskas på 2000-talet: ”Varenda sida handlar om gräl mellan påvar och kungar, krig eller farsoter. Männen är så odugliga, och kvinnorna nämns nästan inte alls – det är så tröttsamt.”

Austen anses ofta skildra en sluten krets människor. I går kallade en historielärare till kollega henne för ”världsfrånvänd posör”. Till hennes försvar brukar hävdas att hon ofta nämner militärens närvaro – här är Tilneys far general. Distansen hos henne blir aldrig avmätt. Så även om hon är kritisk mot Catherine förblir hon lojal och respektfull och förstående. Men det är så mycket konvenans att hålla reda på, en ung kvinna får förstås inte åka vagn med en vuxen man som hon inte är släkt med.

Det är en rätt tunn intrig, som mestadels kretsar kring missförstånd kring vem som fattat tycke för vem, och Catherines inbillning att general Tilney mördat sin hustru, ett missförstånd hon plockat upp från just de gotiska romanernas förråd av otäckingar. Men Catherine är också Austens mest färglösa och kontursvaga gestalt, och även om Austen inte tröttnar på henne gör jag som läsare det.

Det är en på det hela taget funktionsduglig översättning, där Austens språk kommer till sin rätt, även om man kan störa sig på enstaka fadäser. Det är sällan en lyckad lösning att använda ett svenskt idiom som är så starkt kopplat till en viss svensk poet, Lidner, när Tilney vid ett samtal med Catherine utbrister: ”Det var också en tröst för ett tigerhjärta!” Originalet är ju långt ifrån detta: ”And is that to be my only security? Alas, alas!”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar