att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 feb. 2016

Det blodiga parlamentet, William Shakespeare, Norstedts


Nyöversättningarna av fyra Shakespeare-tragedier är omskakande läsning. När man gnuggat blodet från ögonen finns det mycket nytt att upptäcka även för den rutinerade läsaren.  

I år är det 400 år sedan William Shakespeare dog. Det uppmärksammas av Norstedts, som i sin klassikerserie ger ut två volymer nyöversatta pjäser av Ulf Peter Hallberg. Dels fyra komedier, däribland En midsommarnattsdröm, och dels fyra tragedier, under samlingstiteln Det blodiga parlamentet.

I dessa bistra tider väljer jag tragedierna. Egendomligt nog är Shakespeare en författare som aldrig åldras, utan förblir aktuell. Det är som om vi aldrig lär oss upprepa de misstag hans karaktärer gör. Jag ser så många paralleller till vår politiska samtid att jag blir vimmelkantig.

Man kan läsa de här fyra maktdramerna – Richard II, Richard III, Hamlet, och Macbeth – som uttryckliga varningar, avskräckande exempel på individer som går vilse i sin lystnad efter privilegier. Allra mest framträdande i Macbeth, något som också märks i den nyaste filmatiseringen, med Michael Fassbender som uslingen vars själ är full av skorpioner.

Man kan också undra vad som kommer först, om det är makten eller idiotin. Om vi strikt talat görs till idioter av makten, eller om det är idioter som strävar efter makt. I Shakespeares språk är det gott om mångtydigheter – så gott om dem att han faktiskt gör sig bäst som läsdrama. På scenen tappas de briljanta ordvitsarna bort.

Hallbergs översättningar fungerar utmärkt i de lägre registren (jag höll på att säga lägre regionerna, men Shakespeare är inte alltid snuskig när han är låg). Det är ju ett språk som också rör sig kvickt mellan högt och lågt – man har aldrig tråkigt hos Shakespeare, och det är gott om tokroligheter i exempelvis Hamlet.

För att inte tala om i Richard III, om kungen som är vanskapt både till det yttre och till det inre. Det fula alstrar några av Shakespeares vackraste metaforer, när han rör sig från självföraktet till självförgudningen. Återigen: makthavare skulle tjäna på att läsa de här dramerna, om inte annat för att se vad som blir deras planers slutstation. 

Att läsa de här fyra pjäserna innebär verkligen att vada fram i röd kroppsvätska. Över hundra gånger nämns ordet ”blod” i Macbeth. Samtidigt är det en pjäs som använder mjölk i sitt bildspråk, som en kontrast till den mordiska symboliken. Samt vattnet, det ineffektiva vattnet då inte ens världshaven förmår tvätta bort paret Macbeths skuld efter att de mördat Duncan. 

Att läsa Shakespeare innebär att upptäcka något nytt varje gång. Här blir jag varse häxornas betydelse, att det ju är de som vrider världen upp och ned med sina inledande ord: ”Fair is foul, and foul is fair” (”Rätt är skräck, och skräck är rätt”, översätter Hallberg).

Det är också en betydande samhällskritik som är Shakespeares ärende. Nyligen läste jag James Shapiros bok The Year of Lear: Shakespeare in 1606, som visar att Macbeth är inspirerad av den krutkonspiration som leddes av Guy Fawkes och som ledde till rättegång och offentlig avrättning samma år som pjäsen skrevs.  

Översättningar får alltid som resultat en viss utspädning. På ett sätt blir språket mer hanterligt. Det ter sig till en början lite udda att vi här får en blandning av gammalt och nytt, något som ger ett inkonsekvent intryck. Å andra sidan stämmer det rätt bra med Shakespeares idiom: så rikt på gamla synonymer, och så fullt av ord som först framtiden förstod nyttan av.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/2 2016)

2 kommentarer:

  1. Fair is foul, and foul is fair. Min spontana läsning blir " Rätt är fel, och fel är rätt." Som i sportsammanhang, . Att häxorna vänder upp och ner på världen är en fin iakttsgelse.

    SvaraRadera
  2. Tack! Jo, det är också en av pjäsens otaliga referenser till Satan, den ökände uppochned-vändaren. Shapiro gör en poäng av att Macbeth har många kopplingar till Guy Fawkes och de andra konspiratörerna, vars ohyggliga offentliga avrättningar skedde i början av 1606, troligen precis innan Shakespeare skrev Macbeth. Väldigt många referenser till krut, explosioner också.

    SvaraRadera