Salatfeber, Kasper Hesselbjerg, Basilisk

Sällan har jag sett ett så iögonfallande besynnerligt format – men så tillhör ju förlaget Basilisk också de som ägnar sig åt besynnerligheter och iögonfallande. Kasper Hesselbjerg är konstnär, och hans bok Salatfbeber är liten som en tändsticksask.

Så långt formatet: men vad är det då för bok? Ja, det är ett slags brev, en monolog, med en röst i rörelse – en berättare som tar oss till olika platser. Salladen från titeln härrör från receptet för Caesarsallad, en berömd rätt som inte alls har några anor från romarriket, vilket om inte annat QI tydliggjort i ett av sina program. Men det är en fråga om regler: vad ska en sådan rätt innehålla? Sallad är en sallad är en sallad, som Gertrude Stein skulle ha sagt.

Salladen i sig blir ett emblem för en tvångstanke, det smått löjeväckande i att förhålla sig till det skrivna, till regelverket. I stället för att improvisera, förhålla sig till situationerna i takt med att de förekommer. Med spontanitet.   

Från det bokstavliga till det metaforiska. En bok kan väl också sägas vara en sallad, alltså med ingredienser där vissa är obligatoriska och vissa kan bytas ut. Och fortfarande kallas sallad, så där som en Caesarsallad inte upphör att vara en sådan när kycklingen läggs intill krutongerna. Men salladen är ju oftast ett bihang, sällan en huvudrätt, och för många ett nödvändigt ont. (Tillägg: efter min influensa häromveckan har jag upptäckt att jag inte längre kan äta bland annat grönsaker, sallad och choklad. Det går säkert över. Fast vad vet man. Det kan nog vara lättare att mista en aptit än att återfå den.)

Hesselbjerg bedriver en ontologisk utforskning, och hans bok rör sig smidigt mellan konsten och filosofin, in på essäns generösa marker, och rentav poesins. Har salladen en nationalitet, har den en geografisk härkomst, har den en mentalitet? I den berättelse som skrivs fram tar sig klasshatet in, men också en obekvämhet inför hela tillvaron, liksom inför språkets osäkerhetsrelationer: ”Det, jeg prøver at sige, er, som jeg ved, vi begge i noget tid har varet klar over, at sproget er tæt forbundet med magt, og at det derfor er befriende at møde idiosynkrastiske forhold til sproget udelukkende af den grund at forholdet ikke er normativt, også selv om anvendelsen af sproget så ikke nødvendigvis lever op til netop vores egne idealer om og forhåbninger til det.”

Det är en absurd monolog som ibland går i kanske lite för nära allians med tramset. Men ibland är det som sagt poetiskt och utforskande, helt i linje med en poetik som uppehåller sig vid det som inte kan förklaras. Hur verklig är sömnen, till exempel?

Så det är en i första hand obeskrivlig bok, som låter salladen bli en metod att förankra det abstrakta tänkandet i en konkret verklighet. Reglerna ser jag då som ett desperat försök att upprätthålla det som ger stadga åt en darrande värld. En bok om mat (recept), som ramar att förhålla sig till (livet). Det är charmigt utfört, besynnerligt, och stundtals frigörande.