att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 feb. 2016

Den allvarsamma filmatiseringen


Filmatiserade romaner är ett gissel. I synnerhet bra romaner blir sällan bra filmer. Hjalmar Söderberg skrev två mästerliga romaner, och när han dog 1941 skyndade sig svärsonen Rune Carlsten att filma båda: Doktor Glas (1942) och Den allvarsamma leken (1945). Det rör sig om hyggliga filmer – åtminstone är de bättre än Anja Breiens Den allvarsamma leken från 1977.  

Nu har Pernilla August regisserat en ny version av just Den allvarsamma leken, med Sverrir Gudnason som Arvid och Karin Franz Körlof som Lydia. Den fick ett njuggt mottagande vid sin världspremiär i Berlin förra tisdagen. Utan att ha sett den – svensk premiär sker 9 september – kan jag säga: vem är förvånad?
 
Karin Franz Körlof (Lydia) och Sverrir Gudnason (Arvid)
Ett dramaturgiskt problem med denna Söderbergs mest omfångsrika roman är huvudpersonen Arvid Stjärnblom. Liksom flera andra av Söderbergs alter egon är han en slacker, mest intresserad av det cerebrala livet, att lösa tankens problem. Sådant gör sig inte riktigt visuellt.

Nu har jag förstått att Augusts intention varit att fokusera mer på Lydia Stille, den kvinna som Arvid förälskar sig i när hon är artonåring. Eftersom han inte har några pengar väljer hon att gifta sig med en rik gubbe. Han gifter sig på eget håll, skyller på att han lurats in i äktenskapet. Efter tio år träffas de, och inleder en klandestin affär som pågår tills Arvid fattar att han inte är den ende mannen i hennes liv.

”Mig får du älska på hedniskt vis”, säger hon otvetydigt, och syftar alltså på den slags kärlek som icke sanktionerats av kyrkan. Söderberg tog varje tillfälle i akt att hudflänga religionen, och i synnerhet prästen som dess företrädare.

Romanens Lydia är en självisk manslukerska. Hennes namn har Söderberg inhämtat från erotiska dikter av romarna Gajus Cornelius Gallus och Horatius, som skildrar henne som svekfull och opålitlig. I manuskriptform hette romanen också ”Lydias felsteg”. Att Söderberg utgår från en egen utomäktenskaplig förbindelse med den likaledes gifta Maria von Platen är väldokumenterat, bland annat i Kurt Mälarstedts biografi om henne (2006).     

Ett försvar skrevs redan 1973, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia, som skickligt turnerade hela problematiken och skildrade förloppet utifrån hennes synvinkel. Ett nödvändigt försvar: i litteraturhistorien har Lydia konsekvent kallats ”ett rovdjur”. Hon tar initiativ, vilket så klart var oförlåtligt för en kvinna för drygt 100 år sedan.

Vad kan då August tillföra med sin film? Det författartemperament Hjalmar Söderberg ägde var synnerligen osvenskt, med sin avmätta distans och kompletta oförmåga att ta något viktigt på allvar – allra minst sig själv. Jag önskar en regissör som visar gehör för denna ironi, som vågar vara lika utmanande och kontroversiell nu som han var då. Faktiskt kallades han ”ungdomens förförare”, och dessa fromma herrar som gav honom det epitetet skulle nog förfäras om de hade vetat att han på 2000-talet skulle tillhöra de mest lästa svenska författarna i svenska skolor. 

Hans roman lever i kraft av sin triangulära komposition. Här är inte bara Sveriges bästa kärleksroman, utan kanske Sveriges enda passionerade kärleksroman, inklusive ett samlag på fyra rader. Här fångas också tidsandan med exakthet, från slutet av 1800-talet fram till ödesåret 1912, då Titanic förliser och Strindberg dör – den senares dödskamp i skuggan av den döende kungen, Oscar II, fem år tidigare.

Men viktigast av allt: stilen. Ingen svensk författare gör mig på lika gott humör som Söderberg. Hans formuleringskonst är så självklar och naturlig. På ett paradoxalt sätt är den både helt okonstlad och ytterst konstfärdig. Den är lika ömsint som den är bitsk, hyperintelligent och samtidigt så full av känslor.   


Poängen med att läsa romaner – i relation till film – är att du erbjuds sjunka in i ett medvetande. Både Arvid och Lydia är komplexa figurer: hjälplöst förälskade i varandra, men också giriga, dumma, egoistiska, inkonsekventa, och ibland rentav elaka.

Min gissning är att Pernilla August har gjort en oerhört vacker film, med ett kostymförråd som antagligen har kostat skjortan. Sverrir och Karin är säkert andlöst vackra. Jag ger den i förväg tre bekymmersrynkor i betyg.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/2 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar