att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 feb. 2016

Det oändliga sammanhanget. August Strindbergs ockulta vetenskap, Henrik Johnsson, Malört


Vad hände med August Strindberg på 90-talet, efter de förföljelseföreställningar som följde efter skilsmässan från Siri von Essen, följt av det havererade äktenskapet med Frida Uhl? En ”kris”, som det står på wikipedia, en åsikt som delas av Strindbergforskningen?

Nja, menar Henrik Johnsson i sin nya bok Det oändliga sammanhanget. August Strindbergs ockulta vetenskap. Här får vi inblickar i ett psyke – Strindbergs – som rör sig hit och dit (eller snarare kors och tvärs, mest tvärs) över tidens flyktiga idéer kring esoterisk kunskap. Den möjligen förenklade bilden av Strindbergs jag som splittrat i ett exoteriskt/offentligt och esoteriskt/privat nyanseras successivt av Johnsson i denna rikhaltiga studie.


Kris? Nä, mer en medveten undersökning, med rötter i de idéer som Strindberg sysselsatte sig med under sitt mer produktiva 80-tal. En stor del av boken ägnas åt främst dessa 80-talsskrifter, medan vi får vänta ända tills sista kapitlet innan vi får den efterlängtade analysen av Inferno, kanske Strindbergs mest glimrande verk. I stället för Inferno-kris förordas här Inferno-period som begrepp. En period som sträcker sig från sommaren 1896 till hösten 1898.

I Johnssons uppfattning är Strindbergs upplevelser under 90-talet väl förberedda och planlagda. Flera olika intressen löper samman hos den stackars författaren – Strindberg – här: religionen, psykiatrin, naturvetenskapen. När man skakar ingredienserna utkristalliseras en besynnerlig ockultism, Strindbergs högst privata symbios, som fortfarande är beroende av väldokumenterade källor. Han var en girig läsare, en svamp som villigt sög i sig vad han kunde hitta. En svamp, ja, eller en vampyr …

Johnsson visar också hur viktig tidsandan var: under 90-talet främst rörde sig många intellektuella mot ockultism och parapsykologin, något som också märks i tematiken i flera av de litterära verken under denna fin de siècle-epok. Det räcker med att anföra Selma Lagerlöf som exempel. Vi får veta en del om kontexten, och Johnsson menar sig arbeta med nyhistoricismens metod, där alltså texten inte ses som en produkt fristående från tidsandan. Därför blir detta också ett stycke kulturhistoria. Fast det är mer en fråga om känslighet än metod, och i bästa fall ett slags litteraturarkelogi. Men skit i termerna, nöj dig med att det är sakkunnigt och initierat. Att vi tas rätt in i Strindbergs tankevärld, och att Inferno placeras i sitt rätta sammanhang.

Det är tydligt att naturalismens idéer passade Strindberg bra. Den utgjorde också en god grund för den esoterism som så att säga tog över hos honom, eller som Johnsson visar, mer var en naturlig följd av de tidigare intressena. Hur ska gulddrömmarna då försvaras? Den uppenbara dårskapen – eller, som en ”metafysisk alkemi”, vilket ju bara låter som billig efterhandskonstruktion? ”Name one genius that ain’t crazy”, rappar Kanye West sedvanligt ödmjukt på ”Feedback” från nya skivan ”The Life of Pablo”, och i sin recension i DN gör Nicholas Ringskog Ferrada-Noli just en koppling mellan de hybrissuktande konstnärerna Kanye och August, och ja, kanske det. Det må låta som ännu en björntjänst, men jag skulle vilja föreslå hypotesen att ibland blir idéerna för stora för människan. En del dårskaper sipprar då igenom, och med hjälp av tiden blir några av dårskaperna genialiska tankar – tänk, hen var verkligen före sin tid! – medan somliga andra tankar, de var bara ”boss”. För den delen verkar det mesta av storhetsvansinnet vara lika mycket påklistrat för att dölja självföraktet som clownens leende är det för att dölja sorgsenheten.     

Det är med hjälp av vitalismen Strindberg tar sig in i de ockulta vetenskaperna, och Johnsson påpekar mycket riktigt att Sven Delblanc är en av få som på allvar intresserat sig för Strindbergs vitalism. Det här påverkar hur han förhåller sig både till maten – allra helst så blodigt kött som möjligt – och sexualiteten, med efterhängsna fantasier om dels själsliga kopplingar och dels inbillningar att vid samlag stå i homosexuell kontakt med kvinnans tidigare män. Det är med en blandning av stolligheter och skarpsinne Strindberg tar sig an allt nytt, och vi kan tycka vad vi vill, men ofrånkomligt berikar det hans litteratur, och gör honom till den mest spännande och oförutsägbara svenska författaren.

Men ändå! Att läsa Strindberg under hans esoteriska period är att bli instängd i hans värld, och det är kanske paradoxalt i sig, att den borde utgöra mer av befrielse. Det är trots allt unket där, med dess begränsningar som tankarna studsar mot. Hur fri hans prosa – Strindbergs – än är, så stöts den mot tankevärldens galler, och det är möjligen där Strindbergsparadoxen föreligger, i den nödvändiga frihetsprosan som en illusion eller önskedröm, skriven i medvetenheten om att vara inlåst i sina egna tankar. För det är ett besynnerligt grepp han – Strindberg – tar om sanningen. Otillåtet, enligt alla regelböcker. Kanske för att det är ensamheten i sig han söker, att det är en medveten strategi att uppvakta en verksamhet som gör sällskap besvärligt.  

Nåväl, det här är en klarsynt och givande bok. Om Strindberg då och då har svårt för den bokstavliga sanningen har Johnsson inte det, och i den mån hans analyser gör sig beroende av upprepningar undrar jag om det inte beror på Strindbergs upprepningar – hack i hans – Strindbergs – tänkande. Dock saknar jag svar på en viktig fråga, men den kanske ska sökas i en annan bok: (när) skrev Strindberg fiktion? Det handlar alltid om ett utforskande av gränsen mellan sanning och fantasi, och han är en performativ författare, som jobbar med iscensättningar. Existensen blir för honom, enligt Johnson, både en roman och fullt verkligt liv: ”Det är däremot inte säkert att den biografiske personen August Strindberg faktiskt tror detta. Det är ett sätt att betrakta verkligheten som här framträder kan ses som ett utslag av en esoterisk världsåskådning. Man kan dock lika gärna hävda att Strindberg spelar en roll, alltså att han experimenterar med en esoterisk ståndpunkt och lever sig in i hur en esoteriker skulle betrakta världen och sedan skriver skönlitteratur utifrån detta perspektiv.”  

Henrik Johnsson skriver med inlevelse – kanske för mycket? Å andra sidan, när det handlar om Strindberg blir inlevelsen en nödvändighet. Hädiskt nog skulle jag nästan vilja hävda att det är en tillgång att läsa Strindberg okritiskt, i synnerhet kring detta ämne, Inferno-krisperioden. Det tillåter Johnsson att se mer än han kanske annars hade gjort, även när han gör sig skyldig till truismer, som att Strindberg ”är ett barn av sin tid med allt vad det innebär.”   

Kan det finnas för många böcker om Strindberg? Fråga dig i stället vad du egentligen vet, och vad som är lärdomar inhämtade i andrahand. Förvisso, att läsa Johnssons bok är att gå en genväg – hans källarbete är synnerligen företagsamt utfört, men det är ju lätt att gå härifrån in i böcker som du blir nyfiken på. Strindbergs lära om makterna har varit inflytelserik, och det kan ju vara kul att söka upp ställen där han redovisar hur dessa makter konspirerar mot honom. Det här är i vilket fall en oerhört påkostad bok, med dunkelsobra illustrationer av Kristoffer Nilsson, samt en cd där Stig Larsson, som väl under sitt 80- och 90-tal var en slags Strindberg, läser ur En blå bok till musik av Differnet. ”Alltigenom kolsvart”, mässar Larsson ömt, en rad från Strindbergs verk som kritiker (av Hamlet). Larsson är ju en suverän uppläsare, och det är onekligen en ockult upplevelse i sig att lyssna på hans röst med Differnets musik.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar