Det som en gång var, Helena Granström & Marcus Elmerstad, Natur & Kultur

Helena Granströms essä om exploateringen av naturen och vårt teknikberoende ställer gott om besvärliga men nödvändiga frågor. Mindre självklarheter hade varit önskvärt, i denna ändå viktiga bok.

Vad är det som händer med människan när hon tar sig rätten att agera härskare över annat liv, när det blir ett axiom att dominera över andra arter? Och vad blir kvar av våra mänskliga egenskaper när vi i allt större utsträckning låter teknologin ta över vardagssysslorna?

Om du hör till dem som funderar på detta befinner du dig i minoritet. Så menar i alla fall Helena Granström, som i sin nya bok Det som en gång var ger sig in i ett akut ämne. Hon gör det i sällskap med naturfotografen Marcus Elmerstad, vars foton av älvar, skog och mark etsar in ordens budskap.

Granström är matematiker och fysiker, och har gett ut en handfull böcker i gränslandet mellan fiktion och essä. Hon är nog den smartaste svenska författaren i sin generation (född 1983), och att referera det komplexa innehållet i hennes böcker leder bara till penibla förenklingar.

I korthet lyder hennes svar på de inledande frågorna att det leder till distansering, att vi frivilligt håller på att överge allt värdigt liv. Men vår levnadsstandard har ett högt pris. Vi dumpar miljontals ton plast i världshaven varje år, och det krävs inget snille för att räkna ut att vår nuvarande skytteltrafik i flygplan och i bilar inte kommer att kunna fortgå hur länge som helst.

Parallellt med essädelarna finns en resedagbok, där Granström åker in i skogen och träffar några av de människor som lever där: badar bastu med renskötare, upplever besvärade ögonblick med enstöringar. Tyvärr bidrar inte dessa delar för att belysa resonemangen, och det finns en saklighet i Granströms stil som borde vara en tillgång, men mest liknar träighet. Hon är ingen Thoreau, som lyckas levandegöra sitt individuella möte med naturen. Mot slutet möter hon en björn – ett möte som förefaller sökt och alldeles för lägligt för berättelsens dramaturgi.

Naturen är bara ett av hennes ärende. Hon skriver också om barnuppfostran, dels behovet av nära kontakt mellan spädbarnet och föräldern, och dels om hur smartphones och barns tillgång till internet i tidig ålder påverkar hjärnan. Här finns belägg från både sociologin och biologin, för den delen, att internet orsakar hjärnförändringar.

Som bäst fungerar boken när Granström lämnar de upptrampade spåren, och inleder en diskussion kring begreppet frihet. Där slår hon in mindre öppna dörrar. När hon dessutom utreder vår besatthet av tekniken känns det som att det borde vara utgångspunkt för en större undersökning: ”I min kultur existerar ingen fråga som inte har tekniken som svar”.

Även om Granström är teknikfientlig pläderar hon ingen återgång till grottliv. Det är ingen polemisk bok, snarare en sorgesång över det som håller på att gå förlorat, eller redan har försvunnit.

Men trots att det finns brister i naturskildringen är det här en bok som jag tycker att du ska läsa, eftersom de frågor Granström ställer är värda att tas på allvar. Om det inte är för sent.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/2 2016)