att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 feb. 2016

Lovely, Dark, Deep, Joyce Carol Oates, Harper Collins


Det är lätt att bli förbluffad av Joyce Carol Oates produktivitet. Det är lika lätt att dra slutsatsen att ett naturligt resultat av detta är att hon är ojämn, att hon visserligen skrivit många bra böcker men också många halvknackiga. Länge har jag försvarat henne, men senaste året har jag läst tre ojämna böcker: samlingen Evil Eye, romanen The Sacrifice och så novellsamlingen Lovely, Dark, Deep.

För den delen: uppfattningen består nog att hon är en flyhänt författare, men mitt intryck är att många författare med mer sparsmakad utgivning har mycket att lära av bearbetning och noggrannhet av Oates, och jag tycker fortfarande att hon sällan ger efter för slarv. Den främsta anledningen att hon skriver så bra noveller är att hon är en så bra läsare: till stora delar rör det sig om imitation, och det är bra så, för det är så litteraturen fungerar, och det viktiga blir ju då vem du imiterar, att du lyckas hitta goda förebilder.


På senare år är det som att skräcken har tagit över hennes novellkonst, och så även här, även om det inte är uttalad skräck, utan mer av det slag som smyger sig in i medvetandet. Där hittar hon människans smärtpunkter.  

Fiktion handlar också om att gå för långt, om att överskrida. Både till språk och till innehåll. Kanske det är därför vi dras dit, vi som gillar det: i den oskrivna världen är vi för tillbakadragna. Läsare är ju ett notoriskt skyggt släkte. Men i fiktionen kan vi på psykologspråk få de kompensatoriska adrenalinkickarna. I DN (10/8 2015) handlade det om hur populariteten ökar för obekväma youtubeklipp, TV-intervjuer som blir pinsamma. Enligt artikeln fungerar de medverkandes skam som ett alibi för den som tittar, som upplever den sekundärt, och helt riskfritt. När litteraturen har samma funktion kan den tillåta oss att uppleva det riskfyllda utan fara för en själv.

Och Oates överskrider gärna, spetsar till sina situationer. Hon tar också tag i tunga ämnen: anorexi, abort, olycksfall med dödlig utgång. Trots det något ojämna intrycket kan hon ju skriva fasansfullt spännande: här främst i novellen ”Mastiff”, om ett par som gör en utflykt i skogen och blir överfallna av en hund. Kvinnan känner inte mannen så väl, och genom berättelsen får vi följa hennes vankelmod. Hundens attack kan ställas samman med de militanta abortmotståndarna som attackerar kvinnan som ska begå abort. Det är noveller där avgörande vändpunkter förändrar balansen i tillvaron, i relationer, och som tematik fungerar det.

Sällan har jag läst en Oates som skriver så öppet om sex, och om moderskap. Det är en naturalism av ett mer påtagligt slag än jag tidigare sett, när hon skriver om kroppen: det är som om hon fått en hang up på nerkissade trosor, kroppsfunktioner som sätts ur spel. Men också om de gränser som passeras mellan den friske och den sjuke. 

Novellerna handlar ofta om det som försvinner. Saker försvinner, människor försvinner – och dör, i några fall. Och dödas, som i den avslutande, kusliga ”Patricide”, där mördaren är en medelålders professor. Men mer än skräck handlar det om ilska. Hon rör sig suveränt smidigt mellan olika åldrar, och det är få författare som lika trovärdigt kan röra sig rätt in i exempelvis tonåringens psyke, och det är en balansgång hon klarar av oftast, om än hon någon gång överskattar tonåringens intresse för icke samtida populärkultur.  

Det är trist att Oates noveller så sällan översätts. Hon utforskar osäkerhetsrelationerna, förskjutningarna av sanningen. Titelnovellen utgår från ett möte mellan en sexistisk och otäck poet, nationalskalden Robert Frost – raden ”Lovely, dark and deep” är från en av hans mest älskade dikter, ”Stopping by Woods on a Woody Evening”. Oates låter besökaren, en ung kvinna som ska intervjua honom, reta honom för hans självupptagenhet. Det blir en envig mellan två jämbördiga motståndare, där Frost avslöjas som mobbare, och Oates tar sig rätt in i mobbningens mekanismer.

På sätt och vis är ju Frost också Oates, eller kanske snarare en nidbild Oates ställer upp för att bryta sitt motstånd mot. Frost ställs mot väggen för att medvetet undvika sina mörka dikter när han högläser för publik, att han smeker dem medhårs med sina mest idylliska dikter. Det kan ju inte Oates göra – i synnerhet inte med denna rätt utmanande novell – men kanske det alltså är en varning riktad mot henne själv, att hon ska påminna sig om att passa sig för att gå publikens ärenden. Fast, att välja det mörka blir i sig en kliché, riskerar att göra henne till en schablon som ställer upp på exakt de förväntningar en publik kan ha på henne. Att man kan vara populistisk på olika sätt är förstås Oates medveten om.

Det är ofta skrivet i tredje person, men blir närgånget tack vare det intima tilltalet, genom att Oates hittar deras unika uttryckssätt. Hon är förbannat bra på att absorbera de människoöden hon skriver om. De har gått rätt in i henne. Hon gör dem levande åt oss. Och som vanligt är hennes insikter i människopsyket klanderfria. Det närmaste vi får något självbiografiskt är nog novellen om poeten ”V[iolet] N________”, som ett försök att fly prosan och gömma sig i poesin, med dess möjligheter. Oates är ju en underskattad poet: det svenska urvalet Mörker och ömhet ger en provkarta på hur ohyggligt vildsint hon är i sin poesi. I den här novellen försöker poeten också bli den Invisible Woman som alluderar till titeln på den bok om Oates som Greg Johnson skrev 1998, Invisible Writer.

Så varför gillar jag inte det här lika skarpt som några av Oates tidigare samlingar noveller? Tråkigt att säga det, men det finns något stelt och nästan livlöst i det tekniska utförandet, något som jag inte trodde att jag någonsin skulle säga, men som antyder vårdslöshet. En stilistisk skärpa som trubbats av. Några av referenserna blir också aningen för osannolika: att en kvinna tar med sig Paradise Lost till kliniken där hon ska utföra en abort. Att en sjuttonåring som jämför något han ser med scener i Kubricks film 2001. (Sailor Moon hade varit en troligare referens.) Det kan också bli störigt med det flitiga bruket av kursiveringar. Några teman är lite väl bekanta, som just sjuttonåringen som efter att ha dött i en bilolycka strövar omkring som ett spöke och registrerar allas beteende – skillnaden är att hon tidigare gjort det mer komprimerat, med färre upprepningar och färre inkongruenser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar