dit. dit. hään., Johan Jönson, Bonniers

Johan Jönsons nya diktbok är givetvis tjock som en bibel, och utmanar läsarens tålamod. Lyckligtvis är den full av livgivande energi och blir ett samtidsdokument som inte kan undvaras.

Med Efter arbetsschema (2008) inledde Johan Jönson en svit diktböcker som saknar motstycke i svensk poesihistoria. dit. dit. hään. heter den femte omfångsrika installationen, och det mesta är sig likt: det rör sig om dikt som är förbannad, och stundtals förbannat bra.

De första drygt 900 sidorna splittras i olika berättelser. Mest fascineras jag av enradingar som sticker ut, och sticker upp: ”Jag ber om liv. Inte skitjobb. […] Dikten som oändligt kompakt nej. […] Underlägsenhet mitt arv till barnen. […] Sorg som försenad dödslängtan.”

De här radernas som sprids ut mellan längre textsjok blir fragment i ordets egentliga mening, och inte som Lars Noréns mer koketterande variant från i fjol i boken Fragment. Jönson tar större risker, investerar mer i sina tillkortakommanden och sitt självförakt.  

Men Jönson är ingen citerbar poet, utan ska läsas i sin monumentala helhet. Han skriver vidare på Walt Whitmans kosmiska jag, ett jag som kan innesluta helheten – både det kvinnliga och det manliga. Jag läser den här tjocka boken parallellt med nyöversättningen av Hélène Cixous essä Medusas skratt, som manar fram en kvinnlig skrift.

I sin formlöshet liknar Jönsons poetiska projekt den ”écriture féminine” som Cixous förordade. Det finns också en språkglädje hos Jönson, något som sällan nämns av hans belackare som fastnar i de monomana utfallen mot kapitalismens lakejer. I det mörka hittar han fram till en sällsam energi, som ger orden lyster och både bärkraft och sprängkraft.

Det är genom att ringa in vår tids uppluckrade värdeskalor och orättvisor Jönson blir en ovärderlig sanningssägare. Liksom Whitman tar han in hela verkligheten. Det är en extrem form, som alstrar en farlighet: här produceras slukhål av poesi. Jag anar att de sena böckerna skrämt bort de flesta av hans tidigare läsare, men jag vill inte för mitt liv undvara honom.

Allt i den här boken handlar om en rörelse mot ett anständigt liv, något som blir allt mer akut i takt med att världen blir allt oanständigare. Det är en något mindre privat Jönson här, som skriver mindre om den egna familjen, mindre om hämndattacker mot namngivna politiker. Han nämner att 11 % av hans böcker är självbiografiska.

”Jag vill vara en helt annan författare”, skriver han, likt ett nödrop, ett SOS från någon som inte har något annat val. Vi är alla fast i våra låsta positioner. Han som skriver är lika fången som hen som läser. Men det Jönson är, det är bra nog: en förnyare av poesin, men också av arbetarlitteraturen, en genre med stolta anor i vår litteratur.  

Det är en ojämförbar läsupplevelse. Utmattande och monoton – ja, men också ett pågående arbete som dels ger dikten en ny definition, och dels ger den en ny funktion. Som helhet är det både något av det märkligaste jag har upplevt i svensk samtidspoesi – och något av det bästa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2016)