att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 jan. 2016

Brev till en ung poet, Rainer Maria Rilke, Wolf & Theory


Rilkes tio brev till en aspirerande poet är den kanske mest oundgängliga bok som skrivits om skrivkonsten. Men den ger också stora och värdefulla lärdomar i levnadskonst.

I början av 1900-talet hör tonåringen Franz Xaver Kappus av sig till sin landsman Rainer Maria Rilke, österrikisk poet med ett halvdussin diktböcker utgivna. Kappus undrar om han är ämnad att bli poet. Rilke svarar strängt: poet är du bara om du inte kan tänka dig att leva utan att skriva poesi. Andras åsikt betyder ingenting.   


Kappus gav ut den här boken, Brev till en ung poet, några år efter Rilkes död. Den har översatts tidigare av poeten Helga Krook, och nu av Leo Hallerstam på det nystartade förlaget Wolf & Theory. När Lady Gaga läste breven blev hon så begeistrad att hon tatuerade in två meningar därifrån på sin vänstra arm.

Det finns åtskilliga anledningar att älska den här lilla boken med Rilkes tio brev till Kappus. Dels därför att den något äldre poeten tar Kappus fråga på så stort allvar. Den som vill lära sig skriva, eller är intresserad av konstnärligt skapande i allmänhet, kan nog inte hitta en bättre bok. Man kan samla bon mots om skrivkonsten och hänga en julgran full med dem.  

Men främst gillar jag boken därför att den rör sig från estetik till levnadskonst. Genom sina ihållande diskussioner kring ensamhet, och värdet i att ta hand om sig själv och lyssna till det svåra i tillvaron, blir det här en i första hand filosofisk bok, som visar oss hur vi ska leva.

Att vara sig själv, lyssna på sig själv, tänka på sig själv: det låter som enkla livsråd, som kunde ha hämtats från en Kay Pollak-bok. Fast Rilke erkänner att livet innehåller svårigheter, och blir aldrig inställsam: ”Om vi bara inrättar våra liv enligt den princip som lär oss att alltid lita till det svåra, så kommer det som nu framstår som mest främmande att bli det mest intima och pålitliga.”

Den här lilla volymen är påfallande säkert översatt, där jag bara vänder mig mot användandet av ”hen”. Rilke behöver inte den sortens eftergifter åt moderna påfund – han är modern och androgyn i sitt tänkande ändå, inte minst efter att han reser till Sverige och umgås med Ellen Key (två av breven är skrivna från Skåne och Göteborg).

Nyligen skänktes svenska gymnasister boken Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har egentligen inget emot den boken, förutom att den är förenklad och övertydlig. Rilkes bok skulle vara lämpligare, genom att den sätter större tilltro till den unga människans förmåga att växa med sin uppgift. Det här är en författare som inte underskattar sin läsare.

Rilke är bara åtta år äldre än Kappus när brevväxlingen inleds. Det dröjer lång tid innan han ska skriva sina mest kanoniska verk, Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Han är fortfarande formbar både som poet och som människa, och därför vänder han sig lika mycket till sig själv som till Kappus.

Vad hände då med Kappus? Efter ett par år upphör bekantskapen, men någon poet blev han aldrig. Dock gav han ut rätt många romaner. Men det är ju något helt annat.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar