att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 jan. 2016

singing in my chains like the sea, Bengt O Björklund, Iconau


Bengt O Björklund hör till svensk poesis doldisar. Han har sedan 70-talet publicerat sex diktsamlingar, och ger nu ut sin första på engelska, vådligt nog: singing in my chains like the sea. Det låter bra.

Titeln alluderar på en rad av Dylan Thomas, slutraden i ”Fern Hill”. Omslaget visar rygg och rumpa på en naken kvinna, bokryggen mer än så. Ändå är det till en början ont om andra människor i Björklunds dikter.


Dylan Thomas, ja, som en uttalad inspiration. William Blake en annan. Det går nog att också utläsa mer subtila referenser till Jim Morrison. Det är knepigt. Morrisson var en usel poet, men hade en gudomlig röst, som fick allt han yttra att låta magiskt: ”I’m Me! / Can you dig it. / My meat is real. / My hands – how they move / balanced like lithe demons / My hair – so twined and writhing / The skin of my face – pinch the cheeks / My flaming sword tongue / spraying verbal fire-flys”. Nä, det ser ju inte klokt ut, men addera Morrisons röst och det blir verkligen poesi.

Det är mer än troligt att också Björklunds dikter tjänar på uppläsning. Det är dikter som bottnar i erfarenheter, och han behåller barnets perspektiv på tillvaron, även när den vuxne ömkar sig och gnäller. Dikterna uttrycker en tacksamhet, och livsviljan är starkare än den förtvivlan som stundtals greppar tag i diktjaget. Världens futtighet laddas med kosmisk energi. Och snart nog uppenbarar sig en kvinna, en "she", som utlovar lindring från uselheten. 

Diktjaget, ja. Det är ett ”I” inblandat här, och det bjuder in till några intrikata språklekar. Det är utfört med finess, även om det också ställer till med några grammatiska anomalier, kring valet av ”I” eller ”me”, liksom ”a” eller ”an” samt en och annan verbform. Men viktigare är hur Björklund då och då lyckas kränga till engelskan, göra den till sitt verktyg. I så måtto påminner det om hur Freddie Wadling påfallande ofta begår de enklaste grammatiska fel (”when my ships comes in … love, peace, happiness, eternity, all these walks with me”) samtidigt som han lattjar fram nyanser som ”Manson Moon”, ”Love Begins To Write A Book Across My Face”.

Buljongtärningen till Björklunds dikter ser ut så här: grönt, hav, demon, mörker, kvicksilver. Det är adjektivrikt, ofta allitterationsrikt också, ibland på bekostnad av konkretionen. Det är onödigt att betona att terrorn är ”bleak”, då det bara blir tautologi – ingen betvivlar väl terrorns dysterhet? Att rytmen är lite hackig bidrar också till att det ibland blir svårläst, liksom att dikterna inte är linjära, alltså med en obetydlig eller nästan obefintlig struktur.  

Ibland är det vackert: ”rippled hearts burned broken / bursting in tides / over shanty town songs / longing for love and agony”. Ibland bara affekterat: ”the war waged raged in feeding frenzy / dark hunger molesting human core / young men lost gone dark demons / it is a mystery this malevolent agenda”. Då kan jag önska att fler impulser tillsattes, alltså fler än de obligatoriska beat-författarna. I sista dikten skiner en strof på svenska – intagande, förtjusande. Det är som en oväntad glänta.  

Björklund har haft ett liv i kringflackandets tjänst, där han bland annat suttit i fängelse i Turkiet för haschinnehav, och var därmed förebilden för den svenske musikern Erich i Oliver Stones filmmanus Midnight Express. Björklund har under sitt äventyrliga liv också varit musiker för ett brasilianskt band. Det här är då första gången han ger ut dikter på engelska, och de är skrivna i Wales.    

Det är civilisationskritiska dikter, som alltså utgår från den egna erfarenheten. Men minst av allt navelskådande. Björklunds blick har trots allt människan som mål: de andra människorna, som han sneglar på nyfiket men utan att bli påträngande. Han har också skrivit en oerhört fin dikt om pappans död, med en tydlig koppling till Dylan Thomas kända dikt i samma ärende.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar