att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 jan. 2016

Medusas skratt, Hélène Cixous, Modernista


Ibland har jag haft anledning att fundera på om kvinnliga författare är bättre än manliga. Om kvinnliga författare har mer fantasi. Spontant skulle jag svara ja, för jag läser generellt hellre kvinnor än män, för de tar större risker med sitt skrivande. Kanske beror det på en känsla av att ha mer att bevisa, att positionen att slå ur underläge föder en revanschkänsla som gör deras texter bättre.

Visst, man kan kalla det här för ovetenskapligt nonsens, och rada upp alla manliga namn som minsann skriver fantasifull litteratur. Jodå, och kanske är det dumt att polarisera. Men någonstans kommer den ifrån, den större frihet jag upplever hos åtminstone fler om inte hos alla kvinnliga författare. Beror det på att de skriver kvinnligt?


Att vi har så fåtaliga översättningar av Hélène Cixous är både pinsamt märkligt och fullkomligt begripligt. Hon skriver ändå på franska, ett språk som behärskas av många översättare (Duras har lagt beslag på 20 av dem). Men hennes stilideal är vådligheten, de oöversättliga språklekarna, ord som byter identitet med varandra, så på sätt och vis går hon inte att översätta. Tidigare har Kerstin Munck tillsammans med Sara Gordan översatt romanen Inuti, liksom dramat Bilder av Dora.

Och nu, hennes ojämförligt mest kända essä, Medusas skratt från 1975, egentligen alldeles för kort för att bli en hel bok, men låt gå för det häfte som Modernista nu utger den som. Den översattes på 90-talet av Sven-Erik Torhell till antologin Kvinnopolitiska nyckeltexter, men då nöjde han sig med en tredjedel av texten.

Det är en både lyckad och lycklig text, en text att bli upplivad av. Den är optimistisk: ett stridsrop. Uppmaningen att skriva går förbi Lily Briscoes överjagsröst i Virginia Woolfs To the Lighthouse, att ”women can’t paint, women can’t write”. Att börja skriva innebär att övervinna komplexen, varningarna, förbuden. Att bejaka. Att skriva blir för Cixous att ställa sig i det positivas tjänst.

En lycklig och vacker text: ”Det är dags att befria den Nya från den Gamla genom att lära känna henne, genom att älska hur hon sliter sig loss, hur hon drar förbi den Gamla utan att hejda sig, genom att gå i fronten för det som den Nya ska bli, som pilen lämnar strängen, i en rörelse som samlar och skiljer vågorna musikaliskt, för att hon ska bli mer än sig själv.” En viktig kursivering, som kan sägas sammanfatta hela Cixous projekt: ”hon ska bli mer än sig själv”. För att skrivande är transcendens.

Skrivandet görs till begär. Till onani – en praktik Patti Smith tillägnade sig ungefär samtidigt, när hon i intervjuer berättade att hon inledde sitt dagliga skrivande med att först onanera. Eller klittra, som RFSU vill att det ska heta. För Cixous blir skriv-onanin en estetisk aktivitet. En verksamhet som måste distansera sig från skammen. För att skriva är också en förbjuden aktivitet, för en kvinna, eftersom det överskrider tystnadspakten. Det går inte att undkomma att den som börjar skriva passerar en gräns – och det går inte att ta sig tillbaka därifrån.

Cixous går balansgång mellan biologi och miljö. Hon är noga med att påpeka att ”kvinnan” inte finns (sorry, Lundell, med flera). Hon rör sig från enhetlighet till mångfald, försöker ta in större aspekter av tillvaron. Det är en klarsynt text, som förutsäger mycket av det självförakt som blivit ett kvinnligt gissel ju mer kommersialismen tillåtits breda ut sig. Det kvinnliga skrivandet hittar hon för franskt vidkommande endast i tre författare: Colette, Marguerite Duras, samt Jean Genet. Senare ska hon skriva svindlande essäer om Clarice Lispector, den kanske kvinnligaste författaren, enligt Cixous definition. Deras möte är ett av litteraturhistoriens mest gynnsamma – ett överspänt möte i överdriftens tecken.

Kvinnor som skriver har gjort sig beroende av det de tagit avstånd från, och det går inte att undkomma den fallocentriska skriften. Så långt förenas Cixous med en annan extrem feminist, Camille Paglia. Men Cixous menar att den nya skrift som kvinnor ska åstadkomma ska vara rebellisk, poetisk, och frigörande – den måste avlägsna sig från skulden i att vara kvinna, alltså dömd på förhand. Kvinnlig skrift är odisciplinerad, ouppfostrad, och alltså fri – inte styrd av fallos. Den går inte några ärenden åt det belevade.

Den kritik som kan väckas rör väl om att Cixous kan sägas befästa skillnaderna, att hon inte undkommer biologin som en fälla. Då gör hon kvinnorna en otjänst. När hon tar sitt tänkande in i Lacan-landet, in mot ”kastrationens brist”, då riskerar hon att tappa mig. Men hon landar, som alla lyckosamma skrivare, på fötterna. Då har hon tagit sitt skutt mellan Medusa och avgrunden, och visat värdet i att bryta de strukturer som är destruktiva.

Översättningen gör sina avvägningar, tvingas offra några ordvitsar, men vinner på att styra texten mot begriplighet utan att göra avkall på komplexiteten, och det bångstyriga i Cixous stil (som jag alltså annars mestadels läst på varierande grad av översättningsbar engelska). Hon skriver en labyrint.

Det är alltså en tunn bok, ett häfte. Kunde man inte ha översatt fler av Cixous essäer, gjort det till en antologi, där teori fick speglas i praktik i en praktisk helhetsbild? Allrahelst med ett förord också. Å andra sidan har de framställt en bok som tål att läsas om, tål att plockas med sig på kortare resor. Det är en modig text, och sådana har blivit allt sällsyntare.

Nyligen skänktes till svenska gymnasieelever Chimamanda Ngozi Adichies tunna häfte Alla borde vara feminister, och det är väl ett lovvärt initiativ, liksom när Teskedsorden pytsar ut Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker. Fast dessa böcker förenklar världen, när jag tror att unga människor i synnerhet tjänar på att stöta på motstånd, att de behöver möta texter som skänker tillit, väcker nya tankar, tar dem från de invanda och bekväma mönstren och gör dem modigare. Texter som Rilkes Brev till en ung poet, Musils Om dumheten, eller Cixous Medusas skratt.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar