att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 jan. 2016

The Year of Lear. Shakesperare in 1606, James Shapiro, Simon & Schuster


I år är det 400 år sedan William Shakespeare dog, och det lär ju uppmärksammas en del i England, med nya böcker utifrån alla tänkbara perspektiv. Det positiva med detta är att vi då får en typ av fördjupning som tidigare saknats. Redan i höstas gav den amerikanske forskaren James Shapiro ut sin bok i ämnet, The Year of Lear. Shakespeare in 1606, med en titel som nästan är värdig barden, som förblir hållbar, med tanke på att 1600-talsfransoserna gick så hårt åt honom att det i stort sett dröjde tills romantikerna och slutet av 1700-talet innan han började få den typ av uppskattning vi sedan dess vant oss vid. Shapiro har tidigare gett ut fyra egna böcker om barden, samt redigerat antologin Shakespeare in America.

Året 1606 var turbulent, både för England och för dess bard. Hösten 1605 höll terroristerna i The Gunpowder Plot på att spränga Westminster och kungen Jakob I i luften. Det var instabilt både på religionens och på det politiska området. Dessutom rasade pesten med större intensitet än på flera år. Under året skrev Shakespeare, som var i färd att fylla 42, tre tragedier, som till stor del speglar samtidens utveckling, dess upproriskhet och fruktan: Kung Lear, Macbeth, och Antonius och Cleopatra.


Shapiro fokuserar på King Lear, som Shakespeare hade börjat skriva under hösten, efter att ha plockat upp en anonym pjäs med samma namn. Som bekant låg ju en stor del av hans geni i att bearbeta andras material, att utifrån det befintliga skapa något helt originellt. Han har nyligen lämnat sitt kyffe i närheten av The Globe Theatre vid Themsen för ett mer respektabelt boende precis innanför stadsmuren, i korsningen mellan Silver och Muggle Streets.

Vi vet ju inte mycket om Shakespeares liv, brukar det heta. En sanning med viss modifikation, eftersom det ändå finns dokumentation som mer ger inblickar i vad han sysslade med än vad han tänkte. Under de senaste tio åren hade det sällskap han tillhörde, The Chamberlain’s Men, fått större konkurrens på teaterscenen. Kungen passade på att utfärda förbud mot föreställningar på söndagar, vilket drabbade Shakespeares trupp ekonomsikt, då det var då publiken var ledig från arbetet. 

Sålunda är det givet att Shakespeare fick tag på pjäsen King Leir, som publicerats på hösten, på den boklåda som låg på gångavstånd från lägenheten. Det var en anonym pjäs, som spelats av The King’s Men 1594. Shakespeare förbättrade fadäser och longörer. Han gynnades också av att ha den berömde skådespelaren Richard Burbage i sin ägo, en man som kunde ge kontur åt de tragiska hjältarna. Om Shakespeare sades det att han var ”the soul of the age”; om Burbage att han var ”the soul of the stage”.

För Antonius och Cleopatra använde sig Shakespeare i hög grad av Plutarchos levnadsteckning, men också av Fulke Grevilles pjäs från cirka 1600. Dock har ingen av dem noterat stället där Marcus Antonius super sig så full att han måste ledas till sängs: möjligen inspirerades Shakespeare där av den danske kungen Kristian IV:s statsbesök. Den danske kungen, vars hustru var Jakobs bror, var känd för att skryta om att han kunde dricka 30-40 bägare, och i sin dagbok noterade han med ett kryss de dagar han fick bäras till sängs, och med två kryss de kvällar han hade druckit sig medvetslös. Tanklöst nog avfyrade hans flotta så många kanonskott att röken lade sig över hela London, och kung Jakob, som inte ens under normala omständigheter tålde krutrök, kunde inte låta bli att påminnas om The Gunpowder Plot.   

The Gunpowder Plot blev ett oförlöst trauma, och Shapiro visar hur händelserna och stämningarna påverkade Shakespeare. Faktiskt rör sig utredningen geografiskt mot trakten Stratford-upon-Avon. Men händelserna i sig var ju en fiktion, ett drama. Nu var dramatikerna uttryckligen förbjudna att beröra samtida händelser i sina pjäser, men Shakespeare smög undan censuren med sin pjäs Macbeth, som ju handlar om mordet på en skotsk kung, precis det som avstyrdes den 5 november 1605.

I mycket är en författare en produkt av sin samtid, det är ju en truism, men Shapiros bedrift blir att lägga i bevis till vilken grad Shakespeare påverkades. Att han i så hög grad kopplas till den elisabethanska tiden är en nödvändig eftergift åt den tidens inflytande kulturellt, men här får vi också en gediget argumenterande text om varför han också ska kopplas till den jakobska tiden: Jakob I var ju Skottlands kung i nästan 58 år, och för England 22 år.  

Beskrivningarna av den tortyr som blev de potentiella terroristernas öde: de är rysliga. Shakespeare skulle ta med sig intrycken till sin blodigaste pjäs, Macbeth, som har flera interna anspelningar. I pjäsens inledning förekommer rentav krutexplosioner. Men Shakespeare skylde finkänsligt nog undan mordet på den skotske kungen Duncan, ett mord som skedde i kulissen, trots att det tidigare varit kutym att i strid mot det antika dramats regler låta morden ta plats på scenen. John Milton, som föddes något år senare, var så besatt av komplotten att han skrev fem dikter på latin som tonåring i ämnet, och även senare skulle han återvända till dikter på latin som tog upp den inställda explosionen.   

I Shapiros oerhört grundligt genomforskade bok finns det mycket av intresse. Som att det faktiskt var kvinnor som spelade kvinnorollerna vid de speciella tillfällen då pjäser spelades för hovet under julhelgerna, det som gick under namnet ”Court Masques”. Dessa tillfällen var prestigefulla, eftersom det fanns resurser kring speciealeffekter, kostymering och musik som de reguljära teatersällskapen bara kunde drömma om. Här framfördes Ben Jonsons romerska äktenskapsmaskspel Hymenaei 5 januari. Jonson var en av Shakespeares främsta konkurrenter, en bland många, och det ska inte underskattas hur bidragande den här tävlingsandan var för att sporra Shakespeare.   

1606 var också året då Union Jack lanserades, om än flaggan ännu saknade Irlands inslag, utan var en kombination av det engelska med det skotska. Unionen med Skottland driver fram en stark xenofobi hos engelsmännen, och Shakespeare var känslig för de stämningar som rådde i London. Under året avreser också det första fartyget från England med destination Virginia, för att instifta den första kolonin i USA, den som skulle få namnet Jamestown. Ett par år senare tog Shakespeare upp kolonialismen, i den troligen sista pjäsen han skrev på egen hand, Stormen.    

Ett eget kapitel ges till hur lögnen gavs ny klädedräkt, i ordet ”equivocation”, som väl på svenska närmast betyder ”tvetydighet”. Ordet fanns sedan tidigare, men blev under året synonymt med ett visst sätt att ljuga på ett undanhållande och vilseledande sätt, och det blir också ett ord som tar sig in i Shakespeares pjäser. 

Det knappa källmaterialet uppmuntrar till spekulation, något Shapiro faktiskt lyckas undvika. Han redovisar när vi vistas i marker där vi inte riktigt kan veta hur det gick till. Han skriver känsligt och inkännande om pjäsen King Lear, som alltså är hans boks primära fokus. Bland annat skriver han om hur negationerna är viktiga komponenter för en förståelse, med sina många ”nej”, ”aldrig”, ”ingenting”, ”inte”, samt prefixet ”o-”. På flera plan är det viktigt: ”this insistent and almost apocalyptic negativity becomes a recurring drumbeat, the bass line of the play.”

Historien levandegörs i den här boken, som är så intelligent men samtidigt så enkelt skriven. Att det handlar om människor, att det är dessa öden som står i fokus. Det är rappt och effektivt utfört också. Kapitlen är korta – eller, de upplevs som korta, och det är faktiskt bättre, vid närmare eftertanke. Vore det inte för att det låter så undermåligt kunde jag säga att det är spännande som en thriller att läsa Shapiros bok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar