att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 jan. 2016

De forvandlade, Gabriel Michael Vosgraff Moro, Aschehoug


Vilken seriefigur liknar du? I mitt fall tveklöst Skalman. Jag är extremt beroende av ritualer och fixerad vid klockan, och självklart väldigt påhittig och smart, liksom min förlaga. Dessutom kallades jag ”Skalman” i flera år i skolan, men när jag trodde att de beundrade min klokhet var orsaken att de tyckte jag var trött och i behov av sovklockan så ofta.

Gabriel Michael Vosgraff Moro passade på att ställa frågan till tio olika författare som han har intervjuat, och låter dem sedan ikläda sig varsin seriehjälte. Moro, som bland annat varit redaktör för suveräna norska tidskriften Bokvennen, har själv tecknat – något han påstår sig inte ha gjort sedan gymnasiet. Någon ringrostighet kan jag inte upptäcka i alla fall, utan mer av tecknandets oförställda glädje.


Intervjuerna är till formen av relativt vanligt slag, där rutinmässiga frågor ställs om vardera författares skrivrutiner. Svaren är monumentalt tråkiga att läsa, för alla skriver på samma sätt, med minimalt utrymme för variation: upp tidigt, äta något lätt, skriva några timmar, ta hand om sysslor, sedan skriva lite till eller läsa, gå och lägga sig tidigt. Knausgård är den ende som sticker ut, för han vill helst kliva upp så tidigt som 4, men halv fem går också an.

Ja, Knausgård ges – inte oväntat – störst utrymme, och eftersom han har intervjuats så många gånger känns det som att han redan har sagt allt – två gånger. Han avbildas som Lucky Luke, men inte i första hand för att han skriver ”raskere enn sin egen skygge”, utan mer för att han skrivit om sina för tidiga sädesavgångar. Det är ju också något av hans förtjänst, detta att han kan skriva så utförligt om sina egna tillkortakommanden och brister och svagheter. I så måtto utför han något av ett pionjärarbete. De enda jag kan komma på som varit i närheten att exponera sina egna skavanker så här oblygt är Coleridge och Fröding. Av manliga författare, kanske jag bör tillägga.

Författarna får alltså välja, något som ställer till med problem för stackars J.M. Coetzee, som tillbringar hela boken cyklande och med nya alternativa tecknade hjältar i en tankebubbla … Jag undrar vad Disneys notoriskt nitiska advokater tycker om att Miranda July tecknas som en Kalle Anka som går på toaletten. Kanske Moro kommer undan tack vare att hon har en synlig lösnäbb?

Intervjuerna ges ändå en ny laddning när de presenteras så här, och lika ofta överraskar frågorna som svaren. Författare är ju antingen en dröm eller en mardröm att intervjua – eller bara att prata med. Ingen kan vara lika tillknäppt som en författare, men så klart kan ingen vara lika vältalig heller, och de flesta i den här bunten är förstås välvilliga, utan synbara divalater.

Av de tio tillhör inte alla mina personliga favoriter, men kanske drygt hälften av dem i alla fall. Den äldsta intervjun är med George Saunders, som ju först i år översatts till svenska (Tionde december). Lämpligt nog får de svara på den berömda Proust Questionnaire, något som har funnits att läsa också i Bokvennen. Ingen kan överträffa Prousts egna svar i fyndighet – men ingen kommer nog någonsin att svara tråkigare än Junot Diaz heller. Det är mer befriande med författare som tar hål på myten att det är så jobbigt och slitsamt att skriva – jo, vi fattar, men det är inte klädsamt gnäll.


Annars får de också frågor som ger dem tillfälle att breda ut sig i spännande personliga berättelser, som när Etgar Keret berättar om konflikten Israel-Palestina, när Knausgård berättar om kvarkar, när Siri Hustvedt berättar om hjärnan, konst, och Norge. Ibland förstärks allvaret av den lättsamma kontexten. För att vara amatörtecknare leker Moro mycket med formen, tillåter sig stora friheter och bedriver ett lagom respektlöst arbete. Vi får veta att Dave Eggers haft erotiska drömmar om Emma Bovary (liksom Woody Allen haft).

Så ja, det är en lättsam och lättsmält bok, men man lär sig en hel del också. Som att Joyce Carol Oates har tagit bort det suggestiva Henry James-citatet ovanför skrivbordet (”We work in the dark …” etc), och att Siri Hustvedt och Ebba Witt-Brattström skulle ha mycket att prata om med varandra, eftersom Hustvedt här gör ungefär en identisk könsmaktsanalys utifrån hur självbiografier bedöms när avsändaren är manlig respektive kvinnlig – hon läser i Min kamp medan hon säger det, dessutom. Intervjuerna är fulla av sådana livfulla detaljer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar