att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 juni 2015

Tyst för fan


Under mina tonår tillbringade jag förmodligen mer tid på olika bibliotek än hemma. Inte för att jag vantrivdes hemma, eller för att det saknades böcker där. Men det var något i den omätliga rikedomen av böcker som lockade, att det fanns en plats som uppmuntrade försvinnandet, något som fick tiden att upphöra. Och glädjen i att upptäcka något på egen hand: låta slumpen avgöra, hur pekfingret gled längs en bokrygg och stannade vid ett lockande namn, som kunde utläsas till ett ”Austen”.   

Nidbilden av en bibliotekarie fanns redan då – någon som med sträng eller rentav ond blick hyssjade besökare som pratade. Men jag har aldrig varit med om sådana tillrättavisningar. Helt enkelt därför att vi som var där accepterade och respekterade den enkla regeln att man beter sig städat på ett bibliotek. Om någon ens hade visat antydan till babbel skulle vi andra ha fått tyst på den personen innan bibliotekarien ens hunnit få ned läsglasögonen från pannan.

Nu läser vi om marknadskrafter som vill göra bibliotek till ”mötesplatser”, där böckerna i bästa fall ges undanskymda platser bakom tv-spelsskärmar och bollhav. Raljerar jag? Göteborgs universitetsbibliotek lade i februari i år fram ett förslag där man talar om vikten av ”mysighet” och ett bollhav nämndes som tänkbart inslag.

Men de ängsligt sneglande blickarna mot ”samtiden” kommer att ruinera biblioteken. Varför ens tro att det är nödvändigt att förändra något som fungerar? Låt i stället något få förbli gammeldags. Jag kan förstå lockelsen i att vara ”häftig”: min engelsklärare på gymnasiet tyckte säkert att han var häftig när han plockade in kassettbandspelaren och lät oss lyssna på Led Zeppelin.
 
Dylan Thomas. Foto Lee Miller.
Det finns ungdomar som av olika anledningar inte trivs i skolan. Jag var en av dem. Jag skolkade just därför att jag inte ville analysera Led Zeppelins sångtexter. På biblioteket plockade jag fram Dylan Thomas dikter från hyllan He.03, och glosorna rann rätt in i mig. Och jag var så tacksam över bibliotekarierna, dessa anonyma hjältar, som hade sett till att utbudet av poesi var så fenomenalt på Umeå stadsbibliotek. 

Det var inte min svensklärare som berättade att det i Danmark fanns poeter som Pia Tafdrup och Michael Strunge, som båda skrev dikter som skulle förändra hela min världsbild. Det upptäckte jag på biblioteket. Liksom jag upptäckte alla dessa romaner av William Faulkner, böcker som bara låg och väntade på mig, eller någon som mig. Det var dessutom lugnare på biblioteket än i skolan, där mina skoltrötta klasskamrater ägnade störst tid åt att avgöra om Angus Young var en bättre gitarrspelare än Ritchie Blackmore.    

Är det vår tids rädsla för tystnad som spökar? Det är i så fall en ovärdig rädsla. Tystnaden kan vara hämmande, förminskande. Men den kan också vara frigörande. Och för mig var den absolut avgörande när jag som tonåring tog min Mats ur skolan. Jag byggde min bildning och mitt självförtroende i bibliotekens tystnad. Jag läste inte bara Dylan Thomas. Nä, jag läste musiktidningar och senare kulturtidskrifter i tidningssalen, och så läste jag i smyg de Wittgensteinböcker jag inte riktigt vågade låna hem, av rädsla för att möta någon på bussen som tyckte jag var för dum för att läsa filosofi.

Alltså: ge fan i biblioteken. Låt sådana som mig vara i fred med det som Clarice Lispector i en novell kallar hemlig lycka. Där får en ung tjej till slut låna av en kompis den bok hon blivit lovad en tid, och när hon sätter sig med boken formuleras den glädje som jag tror makthavarna aldrig varit i närheten av: ”Jag var inte längre en flicka med en bok; jag var en kvinna med sin älskare.” 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/6 2015)

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen mycket av det du skriver. Redan i de yngre ungdomsåren tillbringade jag mycket tid i Kramfors stadsbibliotek och hittade, oftast av en slump, författare som jag sedan följt under åren. (Minns att jag läste en bok som hette "När vi red ut efter räv" och var alldeles fascinerad men när jag läste om Saessons bok som vuxen tyckte jag inte det var någonting. Och "Alexandriakvartetten"! Att jag orkade. Men Poe, Munro och fakiren Falstaff håller än...)

    Men vad jag ville berätta var hur förtjust jag blev när jag läste i Kertin Ekmans "Grand final.." att hennes huvudpersoner också var där ungefär samtidigt. "Babba" jobbade där och "Lillemor" lånade böcker. Dessutom jobbade "Babba" som servitris på det närbelägna konditori där jag alltid tog en fika efter biblioteksbesöket. Kanske blev jag serverad av henne.

    Om nu dessa damer funnits förstås. Men det var roligt att få kliva direkt in i en bok för en gångs skull.

    Ursäkta dessa personliga reflektioner.

    SvaraRadera
  2. Tack Björn, det var befriande att läsa. Min erfarenhet är likadan som din. I min kommande Malmöbok har jag med en text som hur min barndoms bibliotek formade mig och vännerna, och om hur personalen ömsint slussade oss fram till den verkliga litteraturen. Tack och god midsommar!

    SvaraRadera