Bleeding Edge, Thomas Pynchon, Bonniers

Ett sätt att beskriva Thomas Pynchons roman Bleeding Edge är som en deckare om attacken mot World Trade Center. Maxine heter kvinnan som intar rollen som förslagen privatdetektiv i en cynisk värld. En av märkligheterna är att romanen skildrar ett relativt närstående förflutet som något för länge sedan försvunnet. De ständiga referenserna till dåtida populärkultur och tekniska innovationer som var anmärkningsvärda 2001 förstärker känslan av nostalgi. Du skrattar gott åt ironin, men tänk på att skämten kan vara på din bekostnad.

Ett annat sätt att beskriva denna överlastade roman är att den på ett storslaget sätt skildrar staden New York, samtidigt som det handlar om internet och dess bakgårdar. Infallen sprudlar, och FBI pekas ut som stor fiende. Paranoian hinner tyvärr inte riktigt få fäste, och Pynchon skriver om 9/11 förvånansvärt distanserat och nästan avmätt. Å andra sidan passar deckarens tuffa jargong som handen i baseballhandsken. Här finns gott om skönhet, skärpa och humor i det mångordiga flödet, samt ett oförglömligt persongalleri, med personer som rör sig fritt mellan de levandes och de dödas värld. Precis som det gärna får vara i fiktionens värld.

(Också publicerad i Vi 7/2015)