För Kvalia, Hanna Riisager, Dockhaveri förlag

Hanna Riisager har skrivit en annorlunda diktsamling som utnyttjar filosofins teorier om varseblivning. Ändå är det en lekfull och enkel bok, värd att upptäcka för den som vågar se världen i annat än svartvitt.

Hanna Riisager inleder sin diktsamling För Kvalia med ett citat från Simone Weil, om varseblivning. Det handlar om hur vi urskiljer verkligheten inte som en förnimmelse utan som en nödvändighet.

Kvalia är ett begrepp från filosofin. Den australienske filosofen Frank Cameron Jacksons tankeexperiment ”Mary’s Room” handlar om en vetenskapskvinna som lever i ett rum där färger saknas, och bara svart och vitt finns. Hon studerar färg ur ett neurofysiologiskt perspektiv, och förstår att en tomat är ”röd”. Vad händer när hon lämnar rummet och möter exempelvis den röda färgen: hur existerar den för henne, och kan hon beskriva den?

Kvalia blir ett samlingsnamn för det vi inte kan förmedla. Så oerhört passande för en diktsamling! För hur ska jag kunna förmedla på ett begripligt språk upplevelsen av att läsa dessa väldigt annorlunda dikter?

Jag blir som Mary när hon lämnar rummet. Jag vet ju att det här är dikter, men min beskrivning täcker inte min upplevelse, som förblir subjektiv och frustrerande otillräcklig.

Det låter kanske onödigt krångligt. Jag är ändå fullt på det klara med nödvändigheten i denna bok, och att Riisagers ambitiösa arbete är något som utvecklar vår poesiläsning. Hon debuterade i förlaget Brombergs serie ”Blå blixt”, en plantskola som fostrat några av senare års mest läsvärda nya poeter. Inte heller behöver det vara krångligt eller svårt att läsa henne, utan du kan välja den enklare vägen.

Då uppenbarar sig en ekfras, alltså en dikt som skildrar en tavla – i detta fall Bouchers ”Venus triumf”, en av klenoderna från Nationalmuseum. Denna dikt korsställs mot en dikt om rakbladstillverkaren Gillette, närmare bestämt modellen för kvinnor, den som också råkar heta Venus. Så framstår Bouchers nakna kvinnor i ett modernare mer renrakat ljus: ”är det verkligen de rena linjerna / jag söker / skära verkligheten / är verkligen / upplöst”.

Med ord lånade från Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas till” knyts titeln från Bouchers målning till en egen formel för poesin: ”Jag står på knä jag står på / sol i mitt sekret / upprepar en slogan / (rörelse) ur minnet / det bästa man kan få”. Hon har också skrivit en uppiggande bröllopsdikt, en ”epithalamion”, möjligen inspirerad av Spensers 1500-talsdikt med samma namn, där Riisager leker med våra förväntningar om vad en ”girlie” innebär (diktens titel är ”Dollymix”).

Svårt? Nä, jag skulle säga att dessa dikter är lätta, nästan tyngdlösa. Kanske lite väl fluffiga på sina håll, och som helhet är det en bok som har lite svårt att bevara ett sammanhållande intryck. Riisager leker friskt och självmedvetet med modernismens alla trick, överkorsade rader och morfem utspridda över den vita sidan. Hon vattnar sina dikter med blod. När hon skriver om Jacksons experiment ändras den svarta texten och blir bokstavligt röd på boksidan. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/6 2015)