att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juni 2015

Ivan Iljitjs död, Leo Tolstoj, Modernista


Min första kontakt med de ryska 1800-talsromanerna var i tv-programmet ”Skål”, där Sam (Ted Danson) skulle imponera på Diane (Shelley Long) genom att läsa Tolstojs roman Krig och fred. För att bevisa att hon hade fel när hon kallade honom dum. Givetvis misslyckades han läsa de drygt tusen sidorna.

Fast nä, min första kontakt var nog något tidigare, i något annat amerikanskt sammanhang. Så jag hade själv försökt läsa Krig och fred, men tog mig som tonåring i alla fall igenom Anna Karenina, alla tre delarna, mest för att vi råkade ha den hemma. För de amerikanska filmerna och tv-serierna lärde mig att de ryska 1800-talsförfattarna var det bästa som fanns att tillgå, något som också visar sig när de har litteraturenkäter, där Tolstoy och Dostoevsky är de enda icke-engelskspråkiga författarna som brukar slå sig in på topplistorna.


Nu ger Modernista ut den korta romanen (långa novellen) Ivan Iljitjs död av Leo Tolstoj, i Bengt Jangfeldts egenhändigt reviderade översättning från 1974. På twitter kallar Einar Askestad, en av svensk samtids bästa novellförfattare, denna för världens bästa novell. Fast det är en grannlaga uppgift att bedöma och värdera sådant. Kleists ”Michael Kohlhaas” är till exempel svår att förbigå.

Romanen börjar med döden. 45-årige Ivan Iljitj, ledamot av domstolen dör, och Tolstoj är angelägen att visa att man är sig själv närmast i sådana situationer. Han är kanske ingen renodlad streber, mer någon med obetydliga ambitioner som anpassat sig och unnats av lyckosamma omständigheter och därmed fått en trivsam framgångsväg. Dödsorsaken är något så ovanligt som ett blåmärke, åsamkat av ett ödesdigert fall när han hänger upp gardiner. Det utvecklas till magproblem av allt värre art.

En bra författare sysslar med det halvkvädna, vet när hen ska sätta punkt. Här finns det gott om antydningar som pekar ut spännande utvägar, utan att vi får något skrivet på näsan. Berättarrösten är bitsk när den gör sina utfall mot falskheten och hyckleriet. För Ivans liv må te sig lyckosamt på utsidan, men han leds vid sin fru, och barnen vill inte heller veta av honom. Hustrun i sin tur ställs inför ett dilemma med den dödssjuke maken: ”ju mer hon tyckte synd om sig själv, desto mer hatade hon sin man. Hon började önska att han skulle dö, men detta kunde hon inte önska, eftersom de då inte skulle få någon lön mer. Och detta gjorde henne ännu mer irriterad på honom. Hon ansåg sig fruktansvärt olycklig, eftersom inte ens hans död kunde rädda henne, och hon blev irriterad, dolde detta, och denna dolda irritation förstärkte hans irritation.” Vi får också se att den som ägnat sitt liv åt att förlita sig på andra till slut blir ensam, mycket ensam.

Satiren gisslar också de som imponeras av rikedomen, de som svassar omkring glansen och ytan. Tolstoj har skrivit en satir också över människans osäkerhet i sociala situationer. Vi är alltid på kant med tillvaron. Och är inte omgivningens reaktion mänsklig: hur beter vi oss själva när vi ställs inför anhörigas död? Det är det ena spåret. Det andra är förstås dödsångesten. Ivan skriker sig bokstavligt till döds, när han de tre sista dagarna inte kan avhålla sig från ett fasansfullt vrål som går genom flera stängda dörrar. Författarens inlevelse i dödsångesten är påtaglig och besvärande.

För vad är döden? Enligt Tolstoj en dubbel smärta. Den fysiska och den psykiska. Han lär oss att konfrontera vår egen dödsångest. Hans lilla roman illustrerar samma indignation som Dylan Thomas dikt ”Do not go gentle into that good night”, om poetens döende far som uppmanas: ”Rage, rage against the dying of the light.” Samma ilskna vrål som Ivan ger efter för. Till sist besegrar han ändå döden.

Ska man läsa Tolstojs roman 2015? Ja, det tycker jag. Inte minst för att den visar hur mycket 1800-talsförfattarna har att lära oss om människans psykologi. Men, invänder du, människan var ju annorlunda då … Inte alls: i grunden beskriver han exakt samma strukturer och mekanismer som dikterar vår moderna tillvaro. Det han bidrar med blir då något mer än en hantverksskicklighet, något obeskrivbart som måste härledas till det metafysiska. Bra litteratur är ju övernaturlig – magisk. Religiös? Ja, jag tvekar inte att säga det, och jag kräver faktiskt varken mer eller mindre av den litteratur som ska beröra mig, att den ska äga dessa religiösa dimensioner. Förlåt om det låter flummigt, men jag tycker att det är motsatsen till flummighet.   

Jag önskar att någon hade upplyst mig om att det fanns alternativ till de tunga Tolstoj-verken när jag var ung. Detsamma gäller för Dostojevskij, där jag gång på gång gick bet med de symfoniska verken Brott och straff, Idioten, Bröderna Karamazov. Det hade varit lämpligare för novisen att ta sig an ouvertyrerna Dubbelgångare, Spelaren, eller allra helst Anteckningar från källarhålet. För om det är meningen att det ska bli så ska novisen hitta fram till de stora verken så småningom, men de skrämmer nog bort de flesta som gör försöket.

2 kommentarer:

  1. Dubbelgångaren var min första Dosto.

    SvaraRadera
  2. Det var nog smart gjort. Själv var jag lite dum när jag var ca 18 ...

    SvaraRadera