Lyrikvännen

I nya numret av Lyrikvännen (4/15) skriver Lotta Lotass om Shelleys sonett ”Ozymandias”, en dikt som det är lönt att lära sig utantill. Hon gör det i en text om arkeologi, om engelsmännens stöld av statyn av Ramses II, upphovet till Shelleys och vännen Horace Smiths sonetter om faraon med regentnamnet Usermaatre / Ozymandias, och i förlängningen om Napoleon och om maktens generella förgänglighet.

Det är arkeologin som är temat för numret, med några mer eller mindre inspirerande redogörelser för egna erfarenheter i ämnet. Det blir lätt spretigt, med exempel som ger ett lite godtyckligt intryck. Men Tuija Nieminen Kristoffersson citerar tacknämligt ur Auden, även om hon är för snål med kommateringen: ”Knowledge may have its purposes[,] / but guessing is always / more fun than knowing.”

Maria Küchen läser en triptyk av Tranströmer, och frilägger dess paradoxer eller kanske snarare dess kontaktytor mellan de skenbara motsättningarna. Så finns nu som standard en kritikdel, med sex recensioner av nyutkomna diktsamlingar. I viss mån är dessa recensioner lite svalt skrivna, där kritiken är så försynt och förstående att jag undrar om det riktigt är vad poesin behöver, denna kanske lite väl vänskapliga attityd. Då blir namnet, Lyrikvänen, något av en provokation. Av de sex böckerna har jag läst fyra, och jag måste säga att just den här gången kunde silkesvantarna ha åkt av några gånger.