Kritik vs debatt

Nya numret av Vagant (2/2015) överger sin recensionsavdelning för en utökad debattavdelning. Å andra sidan finns Arne Borges långa, ambitiösa men utifrån sina förutsättningar ”misslyckade” recension av Fredrik Nybergs tre senaste böcker, Att bli ved del I, II och III. Det är en typ av recension som endast tidskriften kan kosta på sig, och som kanske av egen kraft kompenserar bristen på övriga recensioner. Men jag är ambivalent: det är tidskriftens privilegium med längre recensioner, och kanske det kvantitativa i format kan ställas mot det kvalitativa i urvalet, med ännu färre men ännu längre recensioner? Det förutsätter å andra sidan att dagstidningarna ger mer utrymme åt sina korta recensioner. Så ser det ju inte ut.

Debattavdelningen håller på att utveckla sig till det jag ser fram emot mest i Vagant. Ända sedan nr 2/2014 har det förts en högintensiv debatt kring Knut Hamsun, utifrån Tore Rems bok Knut Hamsun. Reisen til Hitler. Trots allt en värdigare debatt än de svenska debatter som fått mest uppmärksamhet på senare år: måste kulturen vara vänster? … kulturmannens vara eller icke vara … ska konst läsas politiskt eller estetiskt? Här går Rem själv hårt åt Sigrid Combüchen, som i förra numret skrev sitt inlägg: det var enastående skrivet (av Combüchen, som är en av riktigt få svenska författare vars stil är avundsvärd), och även om de egentligen inte står så långt ifrån varandra blir debatten gnistrande och livfull. Kanske därför att det inte går att försvara Hamsun – och just därför!

I numret finns också en fin essä av Joni Hyvönen, som går igenom Mara Lees författarskap. Han skriver kritiskt i bästa mening, genom att inte blunda för bristerna i Lees schematiska romaner. I stället utgår han från bristerna i sin analys, och det är lätt att hålla med honom: jag är fullt på det klara att det Lee håller på med är fruktbart och ett tillskott till svensk samtidsprosa, att hennes romaner bidrar till att göra den mindre fadd. Samtidigt som det sker med en del tvivelaktiga metoder.

Samt inte minst en essä av Anne Helene Guddal, om öppningen av koncentrationslägren vid krigsslutet 1945. Bilderna därifrån är verkligen vidriga, och ledsagas av helt mörka kvadrater och rektanglar med de ohyggliga orden skrivna i vit text: Bergen-Belsen, Buchenwald, Dachau, och en nedräkning av förbrytarna: Göring, Frank, von Ribbentrop, Streicher, Rosenberg, Keitel, Kaltenbrunner, Hess, Speer, Hitler. Så blir vi varse krigets konsekvenser en gång för alla.      

Den som saknar recensionerna kan dessutom slinka in på Vagants generösa hemsida, där man nyligen recenserat bland annat den norska översättningen av Steve Sem-Sandbergs De utvalda.