att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 juni 2015

Provins eller koloni?


Om Norrland uppfyller kriterierna för en provins (därav underrubriken till Provins: Norrländsk litterär tidskrift) är Kiruna mer att betrakta som en koloni. Senaste numret (2/2015) fokuserar på just Kiruna, mer utifrån en historisk aspekt än den nuförtiden aktuella omflyttningen av centrum till en ny stadskärna.


I Kiruna bodde Luleåfödda Kerstin Bergström, som dog förra året, och som här får en rejäl genomlysning, med egna dikter och en essä samt texter om denna möjligen orättvist förbisedda författaren. Under sin levnad var hon skygg och det kan ha bidragit till att hon aldrig fick något genomslag: exempelvis var hon vad jag vet aldrig med i babel. Men Erik Jonssons fina text om henne lockar mig att leta fram något av denna författare.

Stig Larsson gör ett tappert försök i serien ”Omläsningen” att ge sig på bilden av Kiruna i Åsa Larssons Solstorm, men är föga förvånande mer intresserad av de egna storysarna om barndomens Kiruna, och rivaliteten Skellefteå-Umeå. Man förlåter honom, eftersom han säger så vettiga saker ändå om det norrländska kynnet, om Umeås klassförakt. Som kompensation läser Andrés Stoopendaal om Nyår, men det är en för kort text för att kunna säga de vettiga sakerna om romanen som den skulle behöva göra. I stället nöjer den sig med några suggestiva ansatser, som de könstvetydiga antydningarna i romanen.  

Om Mikael Berglund inte får något debutantpris för sin roman Ett föremåls berättelse om obesvar är det något allvarligt fel på Sverige. Här har han skrivit en novell, liksom en annan läsvärd debutant, Elin Tamm, vars debut Och jag lät mig vältas är bra på ett mer konventionellt sätt. Två praktexempel på att det är i Norrland det händer mest spännande saker i samtida svensk litteratur.

Något jag verkligen ser fram mot nu är David Väyrynens kommande Lapplandsbok, efter de 28 korta smakproven som publiceras i tidskriften: ”En gäst som besökte Palon Johan i skogarna frågade: ’Vad kan man egentligen berätta om dessa enahanda trakter?’ Han svarade till gästen: ’Här kanske inte finns så mycket historia, men desto mer plats.’” Humorn är dråplig, burdus, och hjärtlig på ett vis man nog måste vara norrlänning för att förstå att uppskatta.  

2 kommentarer: