att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 juni 2015

Arktisk sommar, Damon Galgut, Wahlströms & Widstrand


Romanen om E.M. Forster lever högt på sin personskildring och tidsanda, som återges skickligt. Tyvärr är informationen om honom så minutiöst presenterad att man blir lite mätt av det biografiska innehållet.

Författaren E.M. Forster råkar höra två kvinnor prata om hans senaste roman En färd till Indien, som utkom 1924. När de nämner det sorgliga i att han inte längre är så ung och fortfarande ogift får han se sig själv i en spegelbild: ”en underlig, förvriden gestalt med ena benet vikt om det andra, höger hand omsluten av vänster, rufsigt huvud böjt åt ena sidan.”


Denna sorgliga bild förekommer i slutet av Damon Galguts på många plan lyckade roman om Edward Morgan Forster, Arktisk sommar. Så skulle Forsters fjärde roman heta, när vi möter honom 1912, trettiotre år gammal och med tre romaner bakom sig, däribland Ett rum med utsikt och Howards End. Båda har filmatiserats av James Ivory, med Helena Bonham Carter. Romanen övergavs, men långt senare, efter mer än fjorton års arbete, utkom till slut En färd till Indien.

Det är också till Indien han åker i bokens inledning för att träffa sin vän Masood, som han är förälskad i. Men alla män Morgan Forster förälskar sig i gifter sig, och romanen behandlar den tafatte författarens som vid början alltså är trettiotre och fortfarande okysst. Med Galguts ord är han ”minorit”, och eftersom omgivningen har Oscar Wildes fängelsestraff i färskt minne är homosexualitet något som i bästa fall kan nämnas men absolut inte praktiseras.

På gott och ont har Galgut, sydafrikansk författare, skrivit en biografisk roman. Den är grundligt genomforskad, utan att han låtit det bli en belastning. Hans största trick är hur han låter karaktärerna komma till liv, och det gör han med subtilt eftertryck. Inte bara Morgan Forster, utan även hans mamma, vännen Masood som förblir lojal med vissa eftergifter, och spårvagnskonduktören Mohammed som han träffar i Egypten.

Samt Virginia Woolf, som briljerar med sin konversation i några korta sekvenser. Och tidsandan är suveränt skildrad av Galgut, som givetvis har följt Forster i fotspåren. I sin förra roman In a Strange Room handlade det om en karaktär – Damon – som åker till Indien. Ett av problemen här är att Galgut blir så angelägen att få med all insamlad fakta, att det blir ett bokstavligt redovisande av brev och dagböcker. Hur många gånger Morgan onanerar på kvällen, till exempel.

Att läsa resultatet blir lite som att läsa en E.M. Forster-roman: den är bildad, men samtidigt lite avmätt. Galgut är bra på att återge djupen och skuggorna hos Forster. När karaktären Morgan lever ut mer och mer av sin instängda sexualitet kunde man tro att det skulle ge honom befrielse. Snarare gör det honom mer instängd och deprimerad.

Han får i vilket fall revansch på damerna, när han konfronterar dem med repliken: ”Jag har älskat […] Det vill säga levt. På mitt eget sätt.” Det är fint, närmast sublimt. Tills han snavar på en mattkant, och återvänder till den bortkomne pojken som han förblir romanen ut.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/6 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar