Irrblosset, Willem Elsschot, CKM Förlag

Enligt samstämmiga källor lyder romanhistoriens sämsta inledning så här: ”It was a dark and stormy night”. Den är från Edward Bulwer-Lyttons Paul Clifford, och anses så dålig att det i hans namn delas ut pris till årets sämsta inledning.

Willem Elsschots roman Irrblosset inleds oroväckande snarlikt: ”En ruskig novemberafton”. Lyckligtvis är fortsättningen något mer originell än Bulwer-Lyttons ”the rain fell in torrents” Hos Elsschot: ”med ett duggregn som fejar undan även de tappraste från gatan.” Platsen är en hamnstad i ett regntungt land.     

Det här är tredje boken av flamländske Elsschot som översätts till svenska, av Per Holmer. De tidigare på de små förlagen Lind & Co och Malexis, och nu alltså CKM Förlag, ännu ett av de minsta förlagen som drar de viktiga stråna till den stack som utgör översatt litteratur från andra språk än engelska. Som vanligt är Frans Laarmans huvudperson, en lätt luggsliten figur som ska beträda dygdens stig genom att bege sig hemåt trots krogarnas spritindränkta lockelser. Men det är svårt.

Speciellt när han träffar tre sjömän från Afghanistan, som konsekvent benämns ”svartingarna”. Rasismen är tydligt närvarande i den här historien som utspelar sig 1938. Till deras fartyg har en kvinna anlänt för att laga några säckar. De förälskar sig i henne alla tre, även den av dem som är gift hemmavid, och nu letar de efter henne i staden. Frans hjälper dem i kontakter med myndigheter och i sökandet efter gatuadresser, trots att han alltså lovade sig själv att skynda hem till den väntande frun och de sex barnen och tofflorna. Det är hela intrigen i denna kortkorta roman.

Men hallå, tre orientaliska män? Som ger henne gåvor, en sjal, en burk ingefära, och sex cigarettpaket (rökelse?). Och kvinnan heter försåtligt nog Maria. För att vi inte ska missa kopplingen till legendens tre vise män har Elsschot dessutom lagt in försåtligt retsamma referenser både till Melchior och Jesus, och en diskussion som tar oss genom både politik och religion, och någon gång benämns de afghanska männen som konungar. De saknar en stjärna som kan leda dem till Maria, och det är väl så titelns irrbloss ska uppfattas, som det falska sken som spöken sägs alstra.

Det är skrivet i en litterär stil, alltså en högst medveten stil som i Holmers översättning lånar friskt från tidsenliga glosor. Humorn är absurd, där den når oss från oväntade håll, så att vi aldrig är riktigt förberedda. Kort sagt: det är inte den typiskt svenska humorn som sneglar mot igenkänningen och där poängerna föregås av fanfarer för att ingen ska riskera att slumra sig igenom dem. Snarare verkar han i en ironisk tradition, som erkänner att hela tillvaron i sig är ironisk.

En ironi som också leder fram till bittra insikter, när det börjar gå upp för Frans att de nog aldrig kommer att träffa den mytiska kvinnan: ”Och möjligen är det klokast så, ty nu förblir åtminstone illusionen om Maria intakt, medan en dröm som går i uppfyllelse ju tvärtom förflyktigas likt vattnet då det rinner mellan fingrarna.” Motörhead uttryckte samma sak mer lakoniskt: ”The chase is better than the catch”.      

Elscschot hette egentligen Alfons de Ridder (1882-1960), och Irrblosset från 1946 skulle bli hans sista bok. Det är en finfin punkt på detta sparsmakade författarskap, men också ett förhoppningsfullt kommatecken som pekar ut de tre övriga Frans Laarmans-böckerna som väntar på att bli översatta.