att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 dec. 2014

A Plea for Eros, Siri Hustvedt


Siri Hustvedts tredje roman, som kom ut för lite drygt tio år sedan, förblir den avgjort mest lyckade, What I Loved. I kölvattnet på den kom några år senare en av hennes essäsamlingar, A Plea for Eros. Hon är lika ojämn som essäist som romanförfattare.

En av egenheterna med hennes non fiction är att hon är skamlöst privat, och gärna utgår från egna erfarenheter. Ibland blir det lite väl många rosenskimrade barndomsupplevelser, syskongemenskap och Norgenostalgi parat med lite klädsamma kärleksbekymmer, där olyckliga förälskelser avlöser varandra. Det finns nog tonåringar med värre bekymmer än så.

Hon kan inte hjälpa att hon är en så suverän berättare, dock, och därför lyfts flera av dessa privata minnen av en stark berättarröst som lyckas gestalta ett skeende och göra det överblickbart. Essäerna är skrivna mellan 1995-2004, utan att det tidsbundna är så utpräglat. Möjligen med undantag för en text skriven med anledning av årsdagen för 9/11. Där jämför Hustvedt attacken mot World Trade Center med Auschwitz, något som i mina ögon ter sig osmakligt.

Annars är hon ju superskarp, och skriver en prosa som är fylld av den typ av självförtroende man nog måste vara född amerikan för att äga, samtidigt som den undviker att bli inbilsk eller dryg eller arrogant. Dessutom är hon nästan aldrig överdrivet mångordig. Hon behåller en slags öppenhet, ärlighet, kanske något som sker med hjälp av de självbiografiska inslagen. Ljud, känslor, lukter – alla intryck förmedlas med en exakthet som man aldrig ifrågasätter.

När hon är elva får hon av sin norska mormor dikter av William Blake och Emily Dickinson, och blir under sina tonår en sträckläsare av främst Dickens och systrarna Brontë. Allt detta sätter sina spår, och det är inte många som skriver lika elegant och precis prosa som Hustvedt – maken Paul Auster inkluderad, ni vet han som mer och mer utvecklats till en tråkmåns.

Vi i Sverige talar mycket om Jante, och kastar trånande blickar mot USA, men det kräver att Hustvedt lämnar uppväxten i en håla i Minnesota och flyttar till New York för att hon ska slippa känna sig annorlunda och märkvärdig. Hon nämner givetvis inte Jante eller Sandemose, men allt hon skriver om uppväxten påminner om hur vi brukar säga att det är i Sverige. Det är i New York hennes udda personlighet smälts ihop med en stad som tillåter att hon är extravagant och smart och att hon har åsikter. Alltså är det vi kallar USA något förknippat med de största städerna, ungefär som att vi skulle säga att Stockholm är Sverige (det vet ju alla att Sverige, det är Falköping en onsdagkväll).

Hustvedt är verkligen en bra läsare, och bra på att upptäcka nyanserna i det hon läser. ”Writing fiction is like rembering what never happened”, skriver hon, något som låter aforistiskt, och kanske har jag redan hört det, kanske har någon annan redan sagt det (Blanchot?). Hon låter de egna erfarenheterna ha inflytande på och påverka senare beslut, och dessutom hur djupt rotad hennes norska identitet är.

Samtidigt ska sägas att hon ibland vänder den genomskådande blicken inåt mot sig själv, och det är befriande – för vad ska den annars vara bra till? Då tar hon ned sig själv på jorden också. Några överraskande insikter förmedlar hon också, som när hon på grund av en filminspelning (hon är statist i filmatiseringen av Henry James Washington Square) använder korsett i drygt en vecka, och upptäcker att det är en behaglig upplevelse: det är en omfamning som varar … Det var inte heller kvinnorna som ville avskaffa den i slutet av 1800-talet, utan manliga läkare som såg farorna.

På tal om Henry James skriver hon fint om språket i romanen The Bostonians, utifrån ordvalen. Hon väcker frågan hur det kunde vara möjligt att han förstod kvinnor så bra – ja, bättre än sina kvinnliga samtida kolleger i alla fall. Hon lyckas nästan också få mig övertygad att Dickens är värd att läsa. Det beror bland annat på att hon inte nöjer sig med ytliga iakttagelser eller självklara reflektioner. En och annan inkonsekvens slinker med, som när hon betonar förändringens betydelse samtidigt som hon visar att det som sker finns kvar i människan, med sig själv som bevismaterialet, sina egna vittnesmål som demonstrerar vilka intryck de har gjort på henne.

Det är klart att hon kommer från en utpräglad extrovert diskussionskultur, och att också det har satt sina spår, genom att vässa hennes argument och ordval så att de blir nästan löjligt övertygande. Hon är som bäst när hon släpper garden och närmar sig mer osäkra slutsatser, där svaren inte är givna på förhand: ”I am afraid of writing, too, because when I write I am always moving toward the unarticulated, the dangerous, the place where the walls don't hold”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar