att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 dec. 2014

En intellektuell vuxen läser Lyrikvännen


Eftersom jag förlikat mig med att vara en intellektuell vuxen läser jag Lyrikvännen, vars sista nummer (6/14) anlänt. Så där som kulturtidskrifter gör, om man prenumererar på dem. Jag skulle nog få svårt att avvara just Lyrikvännen, kanske bland annat därför att den gör det där som saknas i andra tidningar och -skrifter.

I dagens Sydsvenskan skriver Per Svensson om vad som händer om papperstidningarna försvinner: det offentliga samtalet upphör, i förlängningen den politiska kulturens jämlikhet och delaktighet. Vi får åsikter i stället. Å andra sidan har ju tidningarna själva del av ansvaret, med allt större utrymme åt krönikörer och allt mindre åt mer reflekterande och sansade texter. Klickmonstren äter upp de nyanserade tänkarna.

När inte tidningarna tar ansvaret för att fördjupa, då finns det ett frirum för tidskrifter som Lyrikvännen. Här är temat påpassligt Birgitta Stenberg, som dog i augusti i år. Att presentera henne som poet kunde vara en grannlaga uppgift, men här visas i ett par texter hur hon genom att ingå i Metamorfos-gruppen redan på 50-talet hade inflytande, om än det skedde i kulisserna. Tre kritiker läser var sin av hennes endast tre diktsamlingar. Tre helt skilda temperament – Maria Küchen, Viola Bao och Håkan Bravinger – hittar egna sidor av Stenberg som poet, och får en att förebrå makterna att det inte blev fler diktsamlingar.

Bland annat därför att hon skrev sådan apart poesi, ett slags poesi som man inte annars hittar på svenska. En poesi som inte är inställsam eller skriven för att behaga. En poesi som breddar svensk litteratur, och detsamma gäller förstås för hennes prosa, som ger ett så oförglömligt intryck. Ett besvärligare sätt att skriva, och det förtjänar uppmärksamhet, när allt hotar att bli likriktat mot det prydliga och prudentliga. Därför är det också bra att numret inleds med en dikt av just Rut Hillarp, som ytterligare en påminnelse och initiativtagare till det mer ostädade sättet att skriva, som Stenberg representerade.

Det är också glädjande med så pass stort utrymme åt finlandssvensk poesi, att Julia Pennlert skriver om nätpoesi, samt Agnes Gerners kärleksfulla text om Ted Hughes – en text jag gärna hade läst innan jag läste hennes fina debut Skall, för att lite bättre förstå hennes resonemang om djur i allmänhet och räven i synnerhet.

Allt detta i ett enda nummer, alltså, något som får mig att fortsätta läsa, denna proteströrelse det innebär att vara intellektuell vuxen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar