Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 nov. 2013

Bra recensioner skapar samtal


Vilken funktion har litteraturkritiken? Det är lätt att peka på faktorer som att recensenten i första hand ska presentera ett litterärt verk för den intresserade läsaren. Men vad innebär det? Vad – vem – är den intresserade läsaren?

Att presentera handlar om kommunikation: att begripliggöra ett innehåll. Därför strävar jag efter att skriva begripligt. Den intresserade läsaren är nyfiken, och min uppfattning är att hen gör sig omaket och hatar att bli underskattad. Därför strävar jag efter att undvika förenklingar. Ett ideal är att vara förmedlande, samtidigt som det finns utrymme för något som utmanar, som inte enbart bekräftar en redan bekant kunskap.

Vem ska skriva litteraturkritiken? I Aftonbladet 11 november skriver Fredrik Persson-Lahusen att redaktionerna bör anlita fler skribenter från den akademiska världen, något som skulle garantera följande: ”Det skulle sörja för mångfald, skiftande perspektiv och oförutsägbarhet och bli allt annat än skittråkigt.”

Men vad som kännetecknar den akademiska världen är ju just bristen på mångfald, vill jag då invända. Det är de instängda perspektiven som dominerar, förutsägbarheten – för att inte tala om skittråkigheten. Delvis beroende av intresse och delvis i yrkets tjänst har jag, helt utanför den akademiska världens revir, läst ett antal doktorsavhandlingar skrivna under 2000-talet, av verksamma akademiker.

De har varit skittråkiga. Därför var det en sådan befriande upplevelse att förra året läsa Margareta Österholms egensinniga doktorsavhandling, ”Ett flicklaboratorium i valda bitar”, om queera/skeva flickporträtt i nya svenska romaner. Hon skriver engagerat, fantasifullt, originellt, och faktiskt helt nyskapande.

Varför akademiker generellt har så svårt att skriva begripligt är något de själva får ta tag i. För mig tog det flera år efter att jag lämnat universitet att bli kvitt den övertekniska jargongen, och ryggradsreflexen att ge varje formulering ett påhäng i stil med ”som har demonstrerats av Deleuze, s 156, Derrida, s 88-89, De Man, s 344-ff …”

Alliansregeringens Lärarlyft har borgat för att många lärare har getts tillfälle att läsa kurser på högskole- och universitetsnivå. Själv har jag ratat dessa kurser, eftersom jag grät av glädje när mina fem år på universitet var över: för alltid, hoppas jag fortfarande.

Den akademiska texten präglas generellt av två efterhängsna problem. Det ena är att stilen är tung, lastad med ett internt ordförråd som utestänger alla läsare som saknar akademiska meriter. Det andra är manin att idissla gammal kunskap: varje åsikt måste förankras av andras forskningsrön, i en rundgång av citat och referenser.

Nu talar jag i egen sak när jag säger att det är viktigt med litteraturkritik, men också av erfarenhet: försynta läsare som meddelar att de har läst något jag skrivit, blivit nyfikna på en bok, hittat något de annars inte skulle ha vetat att de letat efter. Samtalet kring en bok – på akademiskt språk: diskursen – har en avgörande betydelse för vilka böcker som blir bestående, och detta samtal initieras oftast av recensioner.

Recensioner skrivna på fackspråk når bara de redan initierade, och stimulerar aldrig till ett samtal som angår den vanliga läsaren. ”Släpp forskarna loss” lyder rubriken till Persson-Lahusas artikel, men forskarna har kedjat fast sig själva. De vill uppenbarligen inte bli förstådda. Låt dem sitta där och tycka synd om varandra, på ett språk vi andra bara kan förakta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/11 2013)

17 kommentarer:

  1. Björn, det tillför förstås inte ett dugg till det du skrivit, men vill gärna uttrycka min förtjusning över dessa rader: "Men vad som kännetecknar den akademiska världen är ju just bristen på mångfald, vill jag då invända. Det är de instängda perspektiven som dominerar, förutsägbarheten – för att inte tala om skittråkigheten. Delvis beroende av intresse och delvis i yrkets tjänst har jag, helt utanför den akademiska världens revir, läst ett antal doktorsavhandlingar skrivna under 2000-talet, av verksamma akademiker." Med det kan man bli anklagad för att vara "anti-intellektuell", men så är det förstås inte alls. Den bästa kulturjournalistiken och litteraturkritiken skrivs av de passionerade och erfarna läsarna och de behöver inte ens ha ett avgångsbetyg från den svenska grundskolan (vad skulle man ha det till?).

    SvaraRadera
  2. Carin Bartosch Edström14 november 2013 kl. 23:38

    Tidigt valde jag att inte disputera, just av de skäl du anför: en avhandling är så osjälvständig och en snäv akademisk statusmarkör, en entrébiljett till den vidare forskningsvärlden och positioneringen i den alltför hermetiska universitetsvärlden. Samtidigt är det en stor sorg att det är så. Universiteten som ska vara vår intellektuella mötesplats är så avskurna från världen utanför, även den före och efter universitetet. Och ändå, vad skulle vi göra utan våra universitet? Man måste vara försiktig i sin kritik. Tanken på alla dessa nedläggningshotade institutioner, språkutbildningar som försvinner, är ju fasansfull. Det innebär en utarmning av landets intellektuella kapital och bildningens nivåsänkning. Vad hade du själv varit utan dina år på universitetet? Hade du kunnat skriva dina roliga och lärda recensioner? Jag vet att jag har lärt mig fantastiskt mycket under mina studier i italienska, franska, musikvetenskap samt sex år komposition på Musikhögskola. Hur jag sen har valt att förvalta och utveckla mina kunskaper beror på mig som person. Jag skulle gärna läsa mer om jag hade tid. Problemet med de humanistiska utbildningarna är att man måste bli bedömd under alla steg för att kvalificera att få fortsätta. Själv tyckte jag att det var roligare att skapa konst än att analysera den utifrån givna mallar. Då slapp man sanningskravet. Det är där skon klämmer, att man som akademiker måste bevisa en tes. Hur kan man egentligen bevisa att en upphovsman har haft vissa avsikter och tankar när ett verk har skapats? Varför och för vem ska man göra det? Och vem har rätten att godkänna slutsatserna? Svårt, svårt och så motsägelsefullt…

    SvaraRadera
  3. Dixikon.se är ett lyckat exempel på hur litteraturkritik kan se ut om andelen akademiker och verksamma författare/översättare ökar och andelen tyckande kulturhipsters minskar och den sajten är allt annat än skittråkig.

    SvaraRadera
  4. Bernur,

    själv verksam akademiker (och sporadisk kulturskribent) finner jag det påkallat att svara.

    Det du skriver är i allt väsentligt snömos. Framför allt förbiser du att olika textsorter måste förhålla sig till olika genrekonventioner. Den akademiska avhandlingen eller tidskriftsartikeln är till sin natur en helt annan text än kultursidesrecensionen, essän eller den fria betraktelsen. Där är det nödvändigt att man förankrar resonemang i teori, metod, empiri etc. och sätter sitt kunskapsbidrag i ett sammanhang. Så måste det vara, och det står envar fritt att ignonera humanvetenskaplig forskning om den befinns "skittråkig". Att det förekommer "skittråkiga" (vad det nu är) avhandlingar är jag den förste att erkänna, texter som tyngs av pliktskyldiga referenser till kanoniserad teori eller skäms av till nymodigheter förklädda banaliteter. Det är egentligen inte konstigare än kulturartiklar fyllda av banaliteter, oskarpa formuleringar, floskler etc.

    Jag vill inte göra mig till talesperson för Fredrik Persson-Lahusen. Jag tror ändå inte, om jag skall vara välvillig, inte att det är den akademiska jargongen (referenser, teori, akademisk textstruktur) han vill han in på kultursidorna, utan den kunskap som många akademiker har och som ofta vida överträffar många andras (inte allas, men mångas) kunskaper. Bland annat av det skälet startades Tidskriften Respons, för att facklitteratur skall få kvalificerade recensioner, som höjer sig över dagskritikens i våra dagar alltmer anekdotiska, kåserande, tyckande och jagcentrerade stil och ärende.

    Det finns många skönskrivande akademiker som förmår omsätta sina i den akademiska världen förankrade kunskaper i pedagogisk, spetsig kulturjournalistik med personligt tilltal. (Du läser väl SvD:s streckare?) Med andra ord är det en himmelsvid skillnad om Heidegger får recenseras av en expert som Hans Ruin än av vilken någorlunda allmänbildad kulturjournalist eller bloggare som helst; eller om en fackbok om Dante får recenseras av Anders Cullhed än av någon som visserligen har läst Den gudomliga komedien men varken behärskar italienska eller har insikter i Danteforskningen; eller om en bok om religon och politik anmäls av Ola Sigurdson än av någon som har lika förhållandevis grunda kunskaper i ämnet som jag har, etc. etc.

    Jag nämnde nu bara tre namn, tre välmeriterade akademiker som har förmågan att skriva väl för en större publik, det finns många, många fler. I en annan tid (för nu ganska länge sedan) var kultursidorna ett slags plantskola för sådana akademiker, Så är det inte längre, dessvärre. Följderna av det är uppenbara: vi får ett "offentligt samtal" där viktiga frågor i allt högre grad avhandlas av personer som inte har tillräckliga kunskaper. Det finns undantag, till exempel verkar ju du vara synnerligen väl skickad att skriva om Virginia Woolf, men på det hela taget är detta läget idag.

    Dixikon nämndes här ovanför. Ett utmärkt exempel, där förvisso inte bara verksamma akademiker skriver. Respons är ett annat. Många initerade och välskrivna texter av aktiva forskare. Jag vill också gärna tipsa om boken "Till vilken nytta?" (Diadalos, 2013) där Kay Glans för ett viktigt resonemang om akademikernas och kultursidornas fjärmande från varandra. Ansvaret ligger givetvis inte bara hos kulturredaktörerna, utan också hos akademikerna själva. Men din slutkläm i texten - ja, den är ju just ett exempel på grundlöst och svepande tyckande som inte har något att göra med den verklighet vi lever i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. UTMÄRKT SKRIVET! /EN AKADEMIKER

      Radera
  5. Kan inte riktigt hålla med Magnus P. Visst finns det akademiker som kan uttrycka sig både väl och begripligt i skrift, men enligt min synpunkt skriver ändå alltför många av dem som krattor. Tidningen Respons syns mig som ett ganska olyckligt exempel på det (med undantag, alltså). Textstrukturer som kantrar, alldeles för många passiva verb (som är dödsbringare i dessa sammanhang) och en försiktighet som gränsar till mesighet. En skribent nyligen påpekade att den recenserade bokens författare hade plagierat långa stycken ur andras böcker. Slutsatsen? "Författaren förhåller sig osjälvständig till källorna"... "Osjälvständig" var ordet, sa Bill.

    SvaraRadera
  6. Gunnar,

    man kan hitta exempel på det ena och det andra, både här och där, också i Respons, men i stort är den en pigg tidskrift. Jag läser för övrigt hellre en försiktigt resonerande anmälan som är sakkunnig och prövande än ett oinitierat kåseri maskerat till "recension" som hamrar fram tyckeriet som vore det sanningar. Bäst är givetvis kompetens och elokvens i ett. Dessvärre är det än bristvara i fackboksbevakningen i svensk dagspress idag.

    Det är knappast fruktbart att räkna ut huruvida de flesta eller "alltför många" av våra svenska akademiker skriver illa eller ej. Det finns tillräckligt många välskrivande forskare ändå, och de borde ha en given plats i kulturkritiken. Inget skäl till inlåsning och språkförakt. Som det sett ut på senare år har de välskrivande forskarna hamnat i skymundan och kulturkritiken har "journalistiserats" (på gott och ont).

    /MPÄ



    SvaraRadera
  7. Tack för alla synpunkter, jag har tid bara till ett kort svar nu:
    ämnet engagerar, vilket måste ses som ett gott tecken. Generellt kan jag säga: ja, jag generaliserar ju, och har väl haft nån sorts nytta av mina 5 år på universitetet, även om jag måste säga att det var de goda och de dåliga exemplens skola - - -

    Samtidigt är jag ju medveten om att det här är ett allvarligt problem, som förtjänar mer än min raljans. Att det kommer att bli och egentligen redan är ett samhällsproblem. Å andra sidan: akademiska meriter räknas inte, det är ingen merit i yrkeslivet, i karriärslivet, i media, i politiken. När jag började som lärare hade vi titlar i skolans katalog, men det försvann raskt. Dvs det stod "fil. mag" efter mitt namn, och "adjunkt", nu står det "lärare".

    Dixikon har jag läst en del, det har varit bra. Jag har begränsade erfarenheter av Respons - för att nu uttrycka sig akademiskt: "begränsade erfarenheter" = har inte läst ...

    Visst kan man hitta en och annan akademiker som kan skriva, konstigt vore det ju annars, och en del skriver minsann under strecket, smått begripligt. Men jag håller nu på med en Heidegger-bok, och även om Hans Ruin är extremt insatt så skriver han ju på ett sätt som inte angår mig, i bidraget i den boken. Men det finns klart värre exempel.

    Däremot håller jag i princip med Magnus: "vi får ett "offentligt samtal" där viktiga frågor i allt högre grad avhandlas av personer som inte har tillräckliga kunskaper." Ja, dessa utnämnda "experter" av tvivelaktig halt ... Givetvis borde de riktigt kunniga kunna ta mer plats, på bekostnad av allehanda charlataner.

    Nu är jag nog inte den förste som nånsin kritiserar akademiska skrifter för att vara obegripliga - jag tror Ann Heberlein nämnde nåt liknande i DN häromåret, att fler från universiteten borde skriva i tidningarna. Men själva grundfrågan, att det är olika textsammanhang - ja, för all del, men jag är inte helt säker på att en avhandlingstext måste vara så insnärjd i teori, men framför allt inte att den måste vara formulerad på ett språk som är stendött.

    SvaraRadera
  8. Tack för ditt svar.

    Ja, visst är det ett stort problem att gedigna kunskaper inte värdesätts efter förtjänst, och att de inte används där så behövs. Jag menar att det i förlängningen är ett demokratiproblem om kultursidorna fortsätter på den inslagna vägen, ett sätt att ytterligare erodera vad vi fortfarande har av en gemensam kritisk offentlighet. Ett sätt att motverka utvecklingen vore att i högre grad låta personer av facket - givetvis ställda inför samma krav på stringens och läsbarhet som gäller för alla kulturskribenter - skriva om facklitteratur. Låt mig i sammanhanget bara nämna mottagandet av Sten Anderssons Wittgensteinbiografi häromåret. Med några få undantag fick den övervägande goda vitsord i dagstidningarna (dock ej i HD, där JM Nilsson var kritisk), men SvD lät en filosofiprofessor från Åbo sätta tänderna i boken. Han kunde, tack vara sina grundliga kunskaper om Wittgensteinforskningen, i en understreckare på punkt efter punkt klä av biografen och visa att det var han och inte Wittgenstein som var naken. På flera redaktioner hade man alltså satt boken i händerna på recensenter som inte var förmögna att ens hålla jämna steg med en hävdatecknare som hade missförstått åtskilligt. Det om något borde ha stämt till eftertanke.

    SvaraRadera
  9. Mm, jag tänkte just på den Wittgenstein-boken, som jag inte läst, delvis pga Jenny Marias recension: hon är ju en briljant kritiker, med gott omdöme. Men man kan nog hitta flera liknande exempel. Eftersom jag läser så mycket blir jag ibland både förvånad & förfärad när jag ser vilka böcker som hyllas & lyfts fram som mästerverk. Givetvis, det är ett personligt tyckande involverat, men det är också så att när en författare bara upprepar vad andra tidigare har gjort är det sorgligt att det hyllas som nyskapande - ibland saknas perspektiven, överblicken, hos dem som recenserar. Jag märker ju själv vilken enorm skillnad det är när jag t ex recenserar något Virginia Woolf-relaterat, hur mycket mina åsikter bottnar, medan jag är ute på mycket tunn is om jag läser t ex något Heidegger-relaterat.

    Samtidigt måste jag ju utsätta mig för Heidegger: måste utmana mig själv. Jag kan ju tillåta mig det, jag är min egen redaktör på bernur. Men hade jag resurser skulle jag nog ha bett nån annan - "nån annan", hö hö - recensera Heidegger, när det blir aktuellt ...

    SvaraRadera
  10. Flera av de verkligt verkligt goda svenska kritikerna (men inte alla) är ju disputerade, eller åtminstone rejält bakade inom akademin. Åtminstone om jag ser till mina egna förebilder, favoriter, inspiratörer, etc. Aris Fioretos, Ingrid Elam, Jonas Thente, Per Svensson, Carl-Johan Malmberg, Nina Björk, Jesper Olsson - ja, glömmer en hel massa folk. Däribland den uppsjö som inte skriver så ofta längre, en hop av akademiledamöter.

    Något som förenar dessa - eller åtminstone den delen av dem jag har läst, vilket ändå är en del - är att de dessutom har skrivit spännande avhandlingar, som inte alls känns ingrodda och ängsliga. Vissa av dem har till och med varit personligt avgörande, viktiga, osv. Ofta genom att höja sig över jargong - till idiosynkrasi, idiolekt. Alltså, det är inte avhandlingsformatet i sig som garanterar att något är bra. Precis som romaner kan avhandlingar vara dåliga, epigona, efterapande, trötta, vad som helst. En sorts logik säger mig att de flesta är det. Något som en skicklig - disputerad - litteraturvetare har är ju dock ett slags expertis, som jag tycker är värdefull, också inom kritiken (av de skäl Magnus ger, till exempel).

    Inte sagt att alla kritiker ska vara litteraturvetare, jag uppskattar många kritiker som inte är det.

    SvaraRadera
  11. Jag läser hellre en text av Aris Fioretos om Hölderlin än en av mig själv. Och det tror jag alla gör.

    SvaraRadera
  12. Det brukade för övrigt finnas, kanske finns fortfarande, en generation kulturskribenter på DN som brukade kallas "Horace Engdahls doktorander". Och inget ont i det, minsann.

    SvaraRadera
  13. Mm, jo ... förvisso, man kan nog hitta de goda exemplen lite här och där, samtidigt som deras bättre insatser nog sker utanför institutionerna än innanför!

    SvaraRadera
  14. En reflektion från ett grannland: Horace Engdahls position inom svensk högkultur tycks rätt väl motsvaras av ungefär jämngamla Benny Anderssons på populärkulturens/-musikens område. Båda framstår som omistliga, nästan oantastliga, på en gång radikala och konservativa, underhållande och seriösa.

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera
  15. Sven-Erik, måste bara säga att det var en fin och rörande jämförelse du gjorde! Inte minst när du definierar vad som kan tänkas känneteckna de båda herrarna.

    SvaraRadera
  16. Thomas, prövade en jämförelselek baserad framför allt på hur de två kulturella ikonerna kan uppfattas s a s från sidan eller underifrån, på avstånd, i det offentliga.

    Sven-Erik Klinkmann

    SvaraRadera