Å, høye dag, Steinar Opstad

Förra året utkom tacksamt nog i svensk översättning ett urval av Steinar Opstad, Den lyckligaste av alla ensamheter, som åtminstone för mig var en okänd norsk poet. Så inte längre, då jag skyndsamt läste några av hans essäer också, samlade i volymen Himmelretninger, som också utkom förra året. Nu utkommer på norska hans sjunde diktsamling, Å høye dag (Kolon forlag).

Det låter av titeln att döma som att den här beskedlige poeten har skrivit romantiskt dikt? Något som förstärks av omslagets högst medvetna lek med antitesen, ett av romantikens grundmodus. Jo – på sätt och vis. Han tar sin utgångspunkt i det vardagliga, i det enkla, i det självklar, i det uppenbara. Liknelserna är också självklara. På ett sätt kan dikterna erinra om John Clare – en brittisk poet fånge under romantikens epok, men som skrev blygsamma för att inte säga beskedliga landsbygdsdikter utan de revolutionära anspråk som tiden krävde. Ändå en så fin poet, som helt klart är i nivå med de stora namnen Shelley, Keats, Byron, Coleridge, Wordsworth, Blake.

Opstad skriver om landsbygden – i första delen av fyra handlar det om en plog. Men han laddar det jordnära med transcendensens innehåll. Det rationella övergår i det sviktande. För romantiken som epok är ju något annat än enbart höga insatser i känslornas område – det är en cerebral poesi. Som Oscar Wilde påpekade: ”All bad poetry springs from genuine feeling”, och romantisk poesi är allt annat än dålig.

Och det är förstås av privat karaktär, långt mer gångbart än de råd att skriva personligt och allmängiltigt, som brukar premieras. Det är korta dikter, som förmedlar andetaget, och växelverkar mellan distansering och igenkänning: ”Jeg vokste opp på Hov / den mest øde av gårdene / og lekte alltid alene / under de susende furuene i skogen / Det var som om gudene kalte på meg / og jeg ble hos dem”.

Ja, han sträcker sig mot det omöjliga, mot det oerhörda, i sin anspråksfulla poesi maskerad som anspråkslös. Det finns några Ariel-dikter som är vettlöst bra, framför allt den som heter ”Ariel i barndommens skog”. En dikt att uppleva, att bara låta sig genomströmmas av – som en bisvärm rätt in i ögonen är det att läsa den enskilda dikten, som ger tankarna genomskinliga vingar.

Det som mest kännetecknar romantiken är ju längtan – den längtan som Sveriges mest romantiske poet Bruno K. Öijer hela tiden förhåller sig till, som Edith Södergran också förhåller sig till, som Rilke förhåller sig till – hög, högre, högst. Romantiken är en epok som inte avgränsas av tid, den är just överskridandet av gränser. Steinar Opstad skriver om det ouppfyllda, om det som vi lutar mot, sneglar mot med en blick halvt eftergiven, halvt tygellös. Jag gillar verkligen hur det timida intrycket skrider mot det vilda uttrycket, och hur en ny sorts romantik (åter)uppstår, föds och erövras på nytt varje gång.

Detta sker i dikter som är lika drömska som starkt realistiska. Dikt som krossar alla illusioner: det är också romantik. Titeln, Å, høye dag, hämtas ur en dikt med namnet ”September”, en dikt där allt håller på att ta slut, där det gäller att ta tillvara upplevelserna, för annars är det borta innan det hinner börja. Vad är över? Skolan, livet, drömmarna – löftet. Det som är över: det som försvinner.

Genom diktsamlingen går ett doftspår av själen – av själar. Det är också romantik. En kyrkogårdsdikt påminner om Alla helgons dag, helgdagen som håller på att ätas upp av Halloween-ghoulen. Och omslagets antites? Jo, för liksom poesi generellt utmärks av upprepningar (rim, allitterationer, anaforer) och bilder (metaforer och dess bemärkta släktingar) är motsatser något som finns till för att förenas. Konflikt som uppsöks! Kollisioner! Dikt som avstår från att bråka är inte vatten värd.

Några av samlingens mest centrala rader hittar jag i dikten ”Morgenopprop i skogen”, med ett fogligt budskap: ”Ensomheten blir større og mindre for hvert år / som vårskogen når sevjen / gjennomlyses av sol / og synenen sildrer gjennom sjelen”. Fogligt, ja, men diktraderna blir ett utsnitt, ett budskap: du får vad du söker, vad du längtar efter. Alltså: nöj dig inte, utan sträva efter mer.

I sin essäsamling var Opstad förvånande svenskorienterad – förvånande utifrån vår provinsiella blick – och även här, när han citerar, använder han Ekelöf och Björling. Det har sagts förr, tål att upprepas: vi i Sverige är idiotiskt snåla mot norsk och dansk litteratur, som vi generellt betraktar som en aning mindre kvalitativ än vår egen.