Det är förstås
välkommet med en debatt om vem som ska skriva recensioner på
dagstidningarnas kultursidor. I första hand handlar det om vad som
gynnar läsaren allra bäst. Där håller jag klart med Eva Charlotte
Dahnberg och Henrik Hermansson (Jönköpings-Posten 21/11 2013), att
det finns uppenbara fördelar med insatta recensenter.
Dock betackar jag
mig för benämningar som ”experter”, då detta epitet enbart
verkar fastna på individer som tagit sin examen i charlatanernas
skola. Den lyckade kommentaren kan bara utföras av den som har en
ödmjuk inställning till uppgiften. När du glömmer att du har alla
svaren.
För risken med att
vara insatt i ett ämne är att dina svar blir förutsägbara, låsta
vid etablerade sanningar. Inom litteraturkritiken talar man om att
frivilligt stänga av misstron, efter den romantiske tänkaren
Coleridges råd för att få behållning av fiktion. Att läsa
odogmatiskt är en förutsättning för en självständig och
oberoende recension.
Jag välkomnar
Dahnberg och Hermanssons önskan om en kritik som är nyfiken. Det är
ju nyfikenheten som leder in mig på områden jag inte är bekant
med. Jo, jag kan känna mig skickad och kompetent nog att läsa
(ännu) en bok om Virginia Woolf, men ibland måste jag också
utsätta mig för utmaningen i att läsa något som jag inte är lika
förtrogen med.
Slutligen: den
aversion jag hyser mot det akademiska språket kommer att bestå ända
tills jag motbevisas. Även om jag motvilligt går med på
kompromissen att det finns en plats för det skrivsättet på
universitet – att läsarna där skulle vara extra mottagliga för
den knastertorra stilen – tror jag inte att läsarna utanför
högskolevärlden är lika förlåtande. Anpassning är oumbärligt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 27/11 2013)
Något att vara uppmärksam på är, i min mening, den akademiska världens kolonisering av snart sagt all kulturell verksamhet i takt med att den akademiska världen reproducerar sig själv i en oroväckande takt. Tanken går till jäst som i en god buljong raskt marscherar mot att tränga undan allt annat för att kort därefter dö massdöden i sin egen avföring. Som metafor är detta såklart överdramatiskt, tackar Kurt Vonnegut för gott förarbete på den. Men för att bli lite mer sansad kan jag se att det ligger i den växande akademins intresse att breda ut sig med sin förklarande blick på en underställd omgivning.
SvaraRaderaÄr då akademisk meritering något som utmärker den gode recensenten? Nej! Meriteringen visar att den meriterade underkastat sig mödan att genomföra ett forskningsprojekt till sina finansiärers belåtenhet. Denne person kan dessutom omöjligen förhålla sig fritt till sina meriter, sin erövrade positions härlighet och sina överställdas ännu mer utvecklade (och överlägsna) syn på världen.
Den gode recensenten står i mitt tycke att finna i den ödmjuke, bildade och intresserade läsaren. Om denne sedan råkar vara akademiskt meriterad är för mig irrelevant.
Bra, anonym ... Kan behöva påpekas, detta med den oberoende ställningen. Jag försökte få in något i mitt ursprungliga inlägg, JP 14/11, om den intellektuelle som står utanför - som inte tillhör institutioner/akademier, därför att det då riskerar bli som du säger.
SvaraRaderaBara som ett exempel, några biologilärare pratade idag om ett träd, som på engelska heter Yew, de var osäkra på stavningen. "Aha, idegranen, menar ni", och visade hur det stavas på engelska. Enda anledningen till att jag visste detta - jag är annars rätt okunnig på natur - är Sylvia Plaths dikt "The Moon and the Yew Tree", som jag givetvis läst UTANFÖR skolan, förmodligen för att vi på engelsklektionerna mest höll på med att de andra i klassen skulle högläsa ur läroboken. Nästan all engelska jag kan har jag lärt mig tack vare musik och poesi.