att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 nov. 2013

Replik från tidningen: angående akademikerjargongen


Det är förstås välkommet med en debatt om vem som ska skriva recensioner på dagstidningarnas kultursidor. I första hand handlar det om vad som gynnar läsaren allra bäst. Där håller jag klart med Eva Charlotte Dahnberg och Henrik Hermansson (Jönköpings-Posten 21/11 2013), att det finns uppenbara fördelar med insatta recensenter.

Dock betackar jag mig för benämningar som ”experter”, då detta epitet enbart verkar fastna på individer som tagit sin examen i charlatanernas skola. Den lyckade kommentaren kan bara utföras av den som har en ödmjuk inställning till uppgiften. När du glömmer att du har alla svaren.

För risken med att vara insatt i ett ämne är att dina svar blir förutsägbara, låsta vid etablerade sanningar. Inom litteraturkritiken talar man om att frivilligt stänga av misstron, efter den romantiske tänkaren Coleridges råd för att få behållning av fiktion. Att läsa odogmatiskt är en förutsättning för en självständig och oberoende recension.

Jag välkomnar Dahnberg och Hermanssons önskan om en kritik som är nyfiken. Det är ju nyfikenheten som leder in mig på områden jag inte är bekant med. Jo, jag kan känna mig skickad och kompetent nog att läsa (ännu) en bok om Virginia Woolf, men ibland måste jag också utsätta mig för utmaningen i att läsa något som jag inte är lika förtrogen med.

Slutligen: den aversion jag hyser mot det akademiska språket kommer att bestå ända tills jag motbevisas. Även om jag motvilligt går med på kompromissen att det finns en plats för det skrivsättet på universitet – att läsarna där skulle vara extra mottagliga för den knastertorra stilen – tror jag inte att läsarna utanför högskolevärlden är lika förlåtande. Anpassning är oumbärligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/11 2013)

2 kommentarer:

  1. Något att vara uppmärksam på är, i min mening, den akademiska världens kolonisering av snart sagt all kulturell verksamhet i takt med att den akademiska världen reproducerar sig själv i en oroväckande takt. Tanken går till jäst som i en god buljong raskt marscherar mot att tränga undan allt annat för att kort därefter dö massdöden i sin egen avföring. Som metafor är detta såklart överdramatiskt, tackar Kurt Vonnegut för gott förarbete på den. Men för att bli lite mer sansad kan jag se att det ligger i den växande akademins intresse att breda ut sig med sin förklarande blick på en underställd omgivning.

    Är då akademisk meritering något som utmärker den gode recensenten? Nej! Meriteringen visar att den meriterade underkastat sig mödan att genomföra ett forskningsprojekt till sina finansiärers belåtenhet. Denne person kan dessutom omöjligen förhålla sig fritt till sina meriter, sin erövrade positions härlighet och sina överställdas ännu mer utvecklade (och överlägsna) syn på världen.

    Den gode recensenten står i mitt tycke att finna i den ödmjuke, bildade och intresserade läsaren. Om denne sedan råkar vara akademiskt meriterad är för mig irrelevant.

    SvaraRadera
  2. Bra, anonym ... Kan behöva påpekas, detta med den oberoende ställningen. Jag försökte få in något i mitt ursprungliga inlägg, JP 14/11, om den intellektuelle som står utanför - som inte tillhör institutioner/akademier, därför att det då riskerar bli som du säger.

    Bara som ett exempel, några biologilärare pratade idag om ett träd, som på engelska heter Yew, de var osäkra på stavningen. "Aha, idegranen, menar ni", och visade hur det stavas på engelska. Enda anledningen till att jag visste detta - jag är annars rätt okunnig på natur - är Sylvia Plaths dikt "The Moon and the Yew Tree", som jag givetvis läst UTANFÖR skolan, förmodligen för att vi på engelsklektionerna mest höll på med att de andra i klassen skulle högläsa ur läroboken. Nästan all engelska jag kan har jag lärt mig tack vare musik och poesi.

    SvaraRadera