att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 nov. 2013

Kriget har inget kvinnligt ansikte, Svetlana Aleksijevitj


En av de vanligaste kritikerklyschorna är ”intressant”. Det var när Martin Scorsese av en kollega fick höra att King of Comedy var hans ”mest intressanta film” som han förstod att han gjort en riktigt tråkig film. Andra vanliga klyschor är ord som ”viktig” och ”angelägen”.

Ändå tvekar jag inte att påpeka hur viktig och hur angelägen Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är. Jag kan inte göra på något annat sätt.

Alla böcker om krig är sannerligen inte viktiga. Och går det någonsin att göra krig begripligt? Är ondska ett metafysiskt begrepp, eller något som med Morrisseys ord bara är något vi gör? För mig var det lätt att identifiera mig som pacifist när jag var ung, men med åren blir det en allt jobbigare position. Det är en enklare utväg att välja våldet, för annars trampas du på. Går det att förklara krig? Ja, följ en mellanstadieklass i en svensk skola en dag – du ser krigets mekanismer i mobbningen, invasionerna av andras privatliv.

Under andra världskriget deltog en miljon kvinnor i den sovjetiska armén. Deras historia har varit skambelagd. Dels har kvinnorna tigit, och dels har staten inte klarat av att hantera dem efteråt. Därför är det ju viktigt när Aleksijevitj intervjuar en mängd av dessa kvinnor, och låter dem ohindrat berätta sina historier. Historier som följer samma djävlighetens skändliga mönster.

Aleksijevitj vill uppenbart förnya dokumentärgenren. Hon vill, som hon säger, vara en ”själens historiker”. Det hon försöker teckna är ”själens landskap”. Det kan låta pretentiöst eller bara omöjligt – men ambitionerna är nödvändiga. Boken har en lång tillkomsttid: 1978-2004. Den utkom på svenska 2012, på Ersatz, i Kajsa Öberg Lindstens översättning, och finns nu i pocket.

Boken handlar om minnen, hur dessa ska vårdas inom människan. Katastrofer föder otäcka minnen, och det blir inte mindre otäckt om de hålls tillbaka – något som har skett för många av kvinnorna. Därför denna befrielse att få berätta, denna lättnad. Historierna är spontant förmedlade, med röster som kommer nära, helt nära läsaren. Titeln är dubbeltydig: vi föreställer oss krigaren som manlig, men Aleksijevitj syftar också på den misstänksamhet som följde efteråt, att de kvinnor som deltagit inte accepterades i samhället.

Det är på riktigt de osynligas vittnesmål. Enligt Aleksijevitj handlar männens krigshistorier om fakta, medan kvinnornas handlar om känslor. Kan vara en grov generalisering, men med tanke på tiden, det tidiga 40-talet, har hon nog mer rätt än fel. Å andra sidan: i Joseph Conrads berättelse Mörkrets hjärta, som ju handlar om ett annat krig, kriget mot Afrika, är mitt bestående minne inte fakta, utan känsla – manifesterat i den vita garnstumpen kring den svarta döende pojken i inledningen.

En av historierna som griper tag är en sjukvårdsinstruktör i ett skyttekompani – Olga Jakovlevna Omeltjenko, alla har sina namn i boken, vilket ju också är viktigt. Hon donerar blod till en ung man utan släkt, som skriver brev till henne från fronten. De har gått på teatern, planerar troligen en framtid tillsammans. Men han dör. Olgas reaktion: ”jag skulle till fronten och hämnas mitt blod – jag visste att där någonstans hade mitt blod utgjutits …”

Kvinnorna i den här boken lever fortfarande i sina minnen av det ohyggliga. Tiden läker inga djävla sår. Samtidigt som jag läser den här boken omskakad och med Sven Wollters nya ord ”bedrabbad”, funderar jag på krigsbehovet. Vårt behov av att ständigt uppsöka i synnerhet det andra världskriget.

När jag skrev min uppsats om Bret Easton Ellis och om American Psycho förekom ett ord i flera av texterna jag läste – ”desensitized”. En utnötning, eller avtrubbning, att till slut blir effekten minimal, för du har redan upplevt alla hemskheter. Kanske är det människans natur, att vi inte klarar av för många intryck. ”Human kind cannot bear too much reality”, som T.S. Eliot lite lakoniskt yttrade. Vi reagerar starkt bara på omedelbar fara, medan berättelser om krig inte förmår skaka om, utan bara invaggar oss i trygghetsbekräftelser. Hur mycket kan man ta in?

Men jag vill poängtera hur jobbigt det är att läsa dessa berättelser, hur jag gång på gång måste lägga boken åt sidan. Kvinnorna berättar bland annat om hur de som soldater ofta kom närmare den fysiska döden, då de bland annat arbetade som sjukvårdspersonal och fick se skadeverkningarna och lidandet öga mot öga. Säg den krigsstrateg som jobbat med att torka blod och bära amputerade benstumpar.

4 kommentarer:

  1. Hej Björn, kolla på den här och berätta vad du tycker sen: http://www.youtube.com/watch?v=ZOHfsugF1cI

    SvaraRadera
  2. sorry för offtoppic, är avskuren från sociala medier...

    SvaraRadera
  3. Jaa ... det var off topic ... Hm!

    SvaraRadera
  4. Skärp dig. Se den nu.

    SvaraRadera