att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 nov. 2013

Skymning öfver Upsala, Mohamed Omar


Mohamed Omars nya diktsamling heter Skymning öfver Upsala. En formulering i Björkmans förlags följebrev förföljer mig: ”en av Sveriges mest lästa och uppskattade poeter”. Stämmer detta verkligen? Och hur kan sådant ledas i bevis?

Dessutom: poeter ska väl inte räkna det till meritförteckningen att höra till de ”uppskattade”. Poeter ska vara bråkiga, vara tvära, uppkäftiga, subversiva, göra motstånd och med Katarina Frostensons ord från hennes senaste formidabla bok Tre Vägarretas. Frostenson kommer aldrig att kallas ”uppskattad”, bli folkkär.

Men låt gå för brasklappar. Omar skriver en gammaldags poesi, som man förväntar sig att en diktsamling ska se ut. Prydligt långa dikter. Vardagliga nedslag i vardagen.

Dock måste jag säga att jag har noll referenser till den stad han skriver om, U[p]psala, eftersom jag inte haft förmånen att plugga där: under några år gjorde jag ändå en handfull nedslag, där jag har irrat omkring från tågstationen till närmsta hotell och sedan universitets föreläsningar i enskilda ämnen och sedan kvickt tillbaka till hotellet, möjligen med nedslag för mat och dryck i någon restaurang som alltid döpts efter Pelle Svanslös-karaktärer. Men jag känner inget för staden – vare sig nostalgi eller längtan.

Om Frostenson distanserar sina läsare genom att nämna Hölderlin gör Omar det genom att nämna J.K. Huysman, men har också plats för Ture Sventon, Led Zeppelin, Sisters of Mercy, och filmer som 2001 och Repmånad. Brokigt så det förslår och rinner över, speciellt Sisters of Mercy-referensen (att det skulle vara udda med gothare i hatt är dock en missuppfattning: eller känner Omar inte till Sisters of Mercy-epigonerna Fields of the Nephilim?).

Konturerna av en uppväxtskildring kan skönjas: en identitet håller på att formas. En personlighet växer fram. Jag jag jag … hoppar av skolan … lyssnar på depprock … lyssnar på synth … Jag jag jag … är ett vitt barn med svart kappa … träffar slavisten Annika Bäckström … och hennes make Lars Bäckström, fast tvärtom, som hör ett buller bakom sig: ”Tidens vagn”.

Om man gillar Göran Greider – och det gör man ju, Gud hjälpe – så gillar man det här: för att det är politisk dikt som smyger på en, utan att vara plakatpoesi. Omar skriver öppet, öppnande, inbjudande, och i sina bästa stunder riktigt bra. Ibland rentav roligt, som i anekdoten om killen som kallas ”Partiledaren”, för att han är full av åsikter.

Diktjaget är också så där öppen, nyfiken och naiv. Omar skriver en dikt som kränger, som inte läggs till rätta: och det blir också dess tillgång. Fokus hittas i det diffusa, det halvt svamliga och lösryckta.

Så blir också titeln motiverad, tack vare hur de olika tidsskikten är närvarande samtidigt. Med T.S. Eliots magistrala ord från ”Burnt Norton”: ”Time present and time past / Are both perhaps present in time future, / And time future contained in time past. / If all time is eternally present / All time is unredeemable.” Men Omar nämner inte Eliot – dock många andra.

3 kommentarer:

  1. Omars Tregångare är en av de mest sålda - kanske den mest sålda - svenska originaldiktsamlinge på 00-talet. Det är ju inget bevis för att alla som köpte boken verkligen läste den, i och för sig. Det kommer också ofta en bred publik på hans uppläsningar. Leda det i bevis vetenskapligt är svårt, men för att vara poet kan nog Omar betraktas som "folkkär". Jag menar att Omar dessutom är subversiv och spännande.
    Peter Björkman/förläggare

    SvaraRadera
  2. Det är inte de mest bråkiga, tvära, uppkäftiga, subversiva, poeterna som hamnar bland de aderton. Det är möjligen de mest retsamma.

    SvaraRadera
  3. "Omars Tregångare är en av de mest sålda - kanske den mest sålda - svenska originaldiktsamlinge på 00-talet."

    Sålde den alltså mer än Tranströmers Den stora gåtan? Mer än Öijers Svart Som Silver? För mig är det här i så fall en större gåta ...

    Men att vara retsam är ofta att vara subversiv.

    SvaraRadera