att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 nov. 2013

Plainwater, Anne Carson


Den underrubrik Anne Carson valt till sin bok Plainwater från 1995 lyder ”Essays and poetry” – en kategorisering som säger både för mycket och för lite. En vantrivsel vid etiketter är knappast unikt för den här kanadensiska författaren, som säger ja till förändringen, till rörelsen.

Carson är den store förnyaren, samtidigt som hon är den store bevararen: hon förenar ideal från romantiken, från klassisk grekiska, från modernismen, och gör sin egen brygd av disparata ingredienser. Man har inte fel om man kallar henne poet. Inte heller om man kallar henne litteraturvetare. Eller orakel.

Eller essäist. Texterna i den här boken rör sig mellan genrerna. För det är texter som vägrar hejda sig. Ingen nu levande författare gör lika oväntade saker som Carson. Här blir häpnaden ett estetiskt kriterium. Det är skrivet i överraskningens poetik. Hon skriver i ett helt eget område, uppfinner ett helt eget utrymme, en helt egen nisch.

Måste bra litteratur utmana, flytta fram gränserna för det möjliga? Nja, så enkelt ska det inte vara, även om det finns smädare som hävdar att ingenting är lättare än att skriva svår litteratur. Det vill säga: skriva något som imponerar på de lättroade kritikerna som bara gillar knepigheter …

Då skulle jag säga att det som utgör skillnaden är substansen. Att Anne Carson vet vad hon talar om, att här finns det en förankring i genuin kunskap, som tillåter henne att vara lekfull och nyckfull och ständigt rolig, utan att hemfalla åt tramsigheter. Hon är smart: men hon utnyttjar inte övertaget för att få dig att känna dig dum. Inte heller får hon dig att känna dig smart – det enkla tricket. Nej, för hon har förstått att du läser inte för att lära dig saker – åtminstone inte i första hand. Du läser för att du vill uppleva den sublima häpnaden. För att undvika slentrian.

Plainwater utkom 1995, och utgörs delvis av en översättning av några korta fragment av den forngrekiske poeten Mimnermos, och en essä där Carson diskuterar Thitonos, som rövades bort och fick evigt liv – tyvärr ej evig ungdom, något som förargade gudinnan som förälskat sig i honom. Tio år senare upptäcktes den nya dikten av Sapfo, den som gör hennes 58:e fragment något mer komplett. Så här lyder Carsons översättning från The New York Review of Books från 20 oktober 2005:
You, children, be zealous for the beautiful gifts of the violetlapped Muses
and for the clear songloving lyre.
But my skin once soft is now taken by old age,
my hair turns white from black.
And my heart is weighed down and my knees do not lift,
that once were light to dance as fawns.
I groan for this. But what can I do?
A human being without old age is not a possibility.
There is the story of Tithonos, loved by Dawn with her arms of roses
and she carried him off to the ends of the earth
when he was beautiful and young. Even so was he gripped
by white old age. He still has his deathless wife.”

Carson tycker själv mer om fragmentet, den version hon översatte tre år innan fyndet: alltså, innan hjortkalvarna (fawns) fick en kontext.

Men i huvudsak är det vattnet som är Carsons element i den här boken, det vatten som poeten går på, enligt Pia Tafdrups poetik, och det vatten poeten skriver på, enligt John Keats önskan. Sant är att det här inte är dikter (och essäer) att känna sig tillfreds med. Däremot finns samband, där de olika utspridda delarna hålls ihop. Det vatten som Mimneros simmar i när hans urgamla fragment översätts till engelska är samma vatten som diktjagets bror simmar och inte simmar i när boken avslutas med rörande familjeskildringar, där liv och litteratur närmar sig varandra på ett sätt som man knappt trodde var möjligt.

Och det är olikheterna som åstadkommer helheten, skillnaderna som skapar likheten. Det är självbiografi, ja, om en pappa som håller på att bli galen, och så något annat. Hela tiden något annat, för det handlar ju om ett diktjags upplevelser, ett diktjag som är eller inte är Anne Carson. Det är rörande skildrat, och därmed är det sant. Det är poesin, essän, litteraturkritiken, anekdoten. Och det högstämda. Det ambitiösa: på samma sida kan du finna Dickinson, Dostojevskij och Hölderlin, ungefär som om hon frågar om det blir för mycket, ”ja, då kan jag lika gärna ta i lite till”.

Att säga essä är att säga ett nytt sätt att skriva essä, på samma sätt som det innebär ett nytt sätt att skriva dikter. Det enda obegripliga med poesi är att inte fler läser poesi, när det skänker oss rader som denna, ur den avslutande delen ”The Antrophology of Water”: ”It is already late when you wake up inside a question.” En formulering som det inte går att värja sig mot: den väcker dig, lägger dig raklång i frågan. För det är vad som händer när du vidgar tanken.

När förnuft och känsla går samman. Suverän dikt måste inte ge nya insikter, men det måste innebära en fysisk upplevelse: det är något utöver det cerebrala. Carsons diktbok (essäbok) utkom 1995, samma år som David Finchers film Seven. Det som vi kallar tidlöst är oftast svårdefinierat. På samma sätt som det inte finns ett iota i Carson dikter som är förlegade eller tidsmarkerade är Finchers film fortfarande aktuell. Tjocktv-skärmar, gamla datorer och gamla bilar och LP-skivor passerar utan att jag reagerar – tills jag ser polisen Mills (Brad Pitt) stöta undan en askkopp som står i en offentlig korridor.

Det är intimt och terapeutiskt. Kärleksdikter. Filosofidikter, språkdikter, som gör något mer än beskriver en kärlek till språket, och fortfarande något mer än att gestalta denna kärlek, denna besatthet. Där diktjaget ersätts av essäjaget. Några hållpunkter blir då, förutom vattnet, Kafka, hedonismen, kärleken (Kejsaren), jazzlåtar i bilradion. Kafka, ja, men inte den Kafka du känner till: det är vare sig nidbilden av den tröstlöse Franz K. eller klichén om en skojfrisk F. Kafka – hos Carson är han både mer uppsluppen och mer förtvivlad.

Poetens uppgift är att se mer. Se mer än det där trädet du sneglar på, det hånglande paret som du stirrar på, den där övergivna båten du glanar på. För världen är sådan – helt osannolik, bara du glömmer bort att vara så styrd av konventioner. Att se mer – att gå längre i sina insikter: ”every person has a wall to go to, every person has heart valves to cure in the cold night air. But you know none of us is pure. You know the anger that language shelters, that love obeys. Those three things. Why obey.”

Litteratur som är på riktigt, som tar livet på allvar, som förenar liv och skrivande, får gränsen att upphöra, som uppmanar och manar, och är generös i sitt givande. Det är rörelsen som är Carsons signum, skriftens åtbörd – att erinra sig henne med penseln i handen, likt Lily Briscoe i Virginia Woolfs To the Lighthouse, hon som på sista sidan i extrem trötthet unnar sig ett triumfatoriskt ”Yes […] I have had my vision.”

2 kommentarer: