att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 nov. 2013

Heidegger, språket och poesin, [red] Sven-Olov Wallenstein, Ola Nilsson


När jag häromveckan gjorde ett fånigt test på nätet, som skulle visa vilken filosof jag ”var”, hoppades jag vagt på Martin Heidegger. Typiskt, alltför typiskt, blev jag Nietzsche i stället … Heidegger var inte ens ett alternativ, förvånande nog.

Förra året utgav det kaxiga förlaget Drucksache Heideggers mäktiga bok På väg mot språket, en bok som överraskade mig genom att förevisa att ryktet om filosofens oläsbarhet visade sig vara starkt överdrivet. Den hade översatts av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson, som nu har redigerat en efterlängtad volym med essäer – ursprungligen föredrag – under titeln Heidegger, språket och poesin, som kommenterar innehållet i den där viktiga och kanske rentav avgörande boken.

Det är fem smarta bidrag, skrivna av idel bemärkta namn. I synnerhet noterar jag Marcia Sá Cavalcante Schuback, projektledare för det symposium kring Heideggers bok som Södertörns högskola anordnade förra året. Jag läste hennes bok Lovtal till intet för några år sedan, och tyckte att den var mer än briljant.

För Heidegger handlar tänkandet om måluppfyllelse, men på ett mer ambitiöst sätt än de pedagogikprofessorer som har annekterat begreppet måluppfyllelse för att låta det sippra in i skolans värld. Ett ord att förtrollas av. Här, hos filosofen, blir det mer en fråga om att röra sig mot en ort, eller mot ”ortliga sammanhang”. (Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?) Då säger Heidegger: vi är redan där. Men vi fattar det inte.

”Varför är vi inte i Paradiset”, som Ann Jädelund skriver i sin senaste diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Det är Wallenstein, utan att ta Jäderlund till hjälp, som utreder Heideggers relation till orten, till vår ovilja att se det uppenbara omkring oss. Boken, På väg mot språket, visar ju Heidegger som nitisk diktläsare, och hans relation till konsten. Att tänka innebär risken att vi på förhand vet vad vi ska tänka.

Men gör vi det? Jag föreställer mig snarare att vi tänker medan vi tänker. Vi vet inte vad vi ska tänka förrän vi har tänkt det. Inte heller kan jag helt acceptera Rimbauds formel: ”jag blir tänkt”. Eller var det Wittgenstein som tänkte åt honom?

Heidegger menar att filosofen är granne med diktaren, och det är lättare att instämma i. En bra tolkning involverar en filosofisk grundsyn. Och att tänka är att dikta, ja, och vice versa. Wallenstein skriver insiktsfullt om gränsen, den obefintliga, mellan dikt och tanke, och Anders Olsson, lika smart som han är poetisk och därför skickad att ta stafettpinnen vidare, skriver insiktsfullt om hur Heidegger läser poeten Trakl.

Heidegger har noll intresse av den biografiska tolkningen. Men det är en inställning som ger lika många vinster som förluster. Det är ju en människa som har skrivit, med en människas erfarenheter – vi kan inte föreställa oss att poeten är en maskin. Det vi normala läsare kallar för en utläggning kring en dikt blir på heideggerska ”situering”.

Olsson skriver fint om Heidegger, men ännu finare om Trakl, som han låter genomgå en självständig tolkning: ”Dikten gav Trakl ett rum, en ort, där hans kaos kunde fogas samman och tona. Berusad av vallmo kunde hans diktjag företa en nattlig färd på de mörka moln som speglas i skogstjärnen.” Blir kritikern bättre när hen är poet? Inte per automatik, men i det här fallet: ja.

Marcia Sá Cavalcante Schuback går in i Heideggers tolkning av Trakl, och visar att läsning handlar om att vara både kritisk och lyssnande: inkännande, förstående, accepterande – men också försakande. Ett växelspel mellan att bejaka och att åsidosätta. Hon hänvisar till Heideggers bekanta bild av klockan som nämns i en dikt av Hölderlin, ”Utkast till Kolumbus”, och orden: ”måhända är varje utläggning av denna dikt som ett snöfall mot klockan”.

För Heidegger är poesi synonymt med den starka raden. Ja: det är så med Emily Dickinsons kategorisering också, att du vet vad det är när du ställs inför det, en kroppslig reaktion. Eller följ Sylvia Plath-avataren på twitter, med dagliga rapporter från i första hand dikterna: ohyggligt starka rader, och en given påminnelse om hur drabbande dessa dikter är, med rader som bryts ut. Då blir det också inspirerande att läsa Cavalcante Schubacks text, att man känner sig manad att skriva både poesi och filosofi efteråt.

Därefter Hans Ruins bidrag, som ankommer till Heidegger efter att först ta omvägar förbi Herder, Hamann, Kant, Husserl, Kierkegaard, Derrida (ständigt denna Derrida!), och Platon, och till sist Walter Benjamin, om det lögnaktiga tecknet, det som ljuger i språket, och att språket bara är överenskommelser (kultur), när det har potential att vara enbart instinkt (natur).

Nog är det bra skrivet, men stundtals onödigt tillkrånglat: ”Att bara postulera meningens idealitet är inte att svara mot den fenomenologiska utmaningen att söka tingen själva, lika lite som när man bör nöja sig med att postulera en abstrakt entitet som förnuft eller transcendental subjektivitet.” Jag vet inte hur jag ska bena ut den fenomonologiskt utmanande formuleringen.

Slutligen Ola Nilssons fråga: vad är poesi? Den kan synas lika gagnlös som den efterhängsna: vad är konst? Men Nilsson visar med Heidegger som exempel att poesi är det som är användbart, det som också kan knytas till Emily Dickinsons idé, att du vet det inte förrän efteråt. Då finns poesin också i en text såsom Virginia Woolfs The Waves, som Nilsson visar: ett lyssnande. Poesi är stämgaffeln, och kan bara höras av den som lyssnar. Att förstå är att bli det diktade.

Ja, inte vet jag om de här fem separata texterna hjälper mig att bättre förstå Heideggers bok På väg mot språket, eller om jag vill eller behöver förstå den bättre. Jag kan bara säga att jag blir upprymd och inspirerad, och att det är gott så.

5 kommentarer:

  1. Jag blev den unge (obs) Wittgenstein. Det var inget bra förstod jag sedan. Dock misshandlar jag inte skolbarn.

    SvaraRadera
  2. Ha ha, jag blev 88% Nietzsche. Men den sene Wittgenstein visade sig ha en god chans. Och på tal om din bloggpost idag Björn: de identitärer jag studerar för en kommande bok har definitivt Heidegger som husgud. Vad nu det innebär.

    SvaraRadera
  3. Jag blev 78 % Sartre/ Camus och 70 % Nietzsche.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Jag försökte mig just på den där testen, men blev sur och gav upp. Inte bara var det goddag-yxskaft-frågor, dom kan ju'nte ens stava... ("immitation" och sånt...)

    SvaraRadera