att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 nov. 2013

Texter, David Foster Wallace


Den amerikanska författaren David Foster Wallace gick bort 46 år gammal, men hann med att skriva en handfull ambitiösa verk. Den samlingsvolym som nu utges är lite ojämn, men har en högstanivå som nog överträffar allt du önskar att litteratur ska uppnå.

En del författare är till sin natur anfallsspelare, om jag tillåts använda en fotbollsmetafor. Andra trivs bäst som försvarsspelare. David Foster Wallace är både anfallare och försvarare. Ja, han är mittfältare också. Och för säkerhets skull målvakt. Och avbytare, domare, tränare, vaktmästare, funktionär, kommentator, samt publik.

Åtminstone känns det ungefär så att läsa honom: det är en variationsrikedom som gör dig utmattad, som efter en femsetare utan tiebreak. Om idrottsmetaforerna känns långsökta påminner jag om att Wallace själv gärna använder idrottsliknelser. I boken Texter ingår en artikel om tennisspelaren Roger Federer.

Den ena halvan av boken innehåller essäer och reportage, och den andra halvan kortprosa – ett mer pretentiöst sätt att säga ”noveller”. Det kortare formatet är inte riktigt hans hemmaplan; han trivs med fotnoten som i sig generar nya fotnoter (liksom parenteser, utsvävningar, sidospår). Det är en estetik som vill förklara exakt allting, och då fungerar begränsningen hämmande, när idéer staplas på varandra.

Den här textsamlingens relativt generösa urval demonstrerar fina exempel på ett minst sagt okonventionellt tänkande, och det är storartat att mer av detta egenartade författarskap översätts till svenska. Wallace är mest känd för den massiva romanen Infinite Jest, som kallats den bästa amerikanska romanen de senaste trettio åren.

Problemet med alla lovord blir kanske att inget riktigt kan motsvara sådana superlativ. Risken är att du antingen bara instämmer mekaniskt, eller blir irriterad för att det inte är tillräckligt bra. Själv befinner jag mittemellan: somliga sidor i den här boken är nästan för bra för att vara sanna, medan annat lämnar mig mer likgiltig.

Jag imponeras av hans skenbart nonchalanta stil: till hälften teoretisk, till hälften slangspråk. Det är en obekväm, slängig stil. Men mer än stilen är det innehållet som är intressant. Som litteraturteoretiker är han ojämn, i värsta fall besvärande banal, som när han uttrycker truismen att bara den som sätter sig in i det ryska 1860-talssamhället kan förstå Dostojevskijs En underjordisk dagbok.

Han är i rättvisans namn bra på att vända på perspektiven, att ställa de allra mest förbjudna frågorna, att röra sig mot de allra mest kontroversiella ämnena. Då blir också djärvheten och fräckheten förutsättningen för en dråplig intelligens som får dig att känna dig upplivad och smart.

Till de oförglömliga ögonblicken hör ”Små uttryckslösa djur”, om en stormästare i Jeopardy. Där skriver han med förfärlig inlevelse. Det gör han också om självmordet, med insikter som förefaller vara resultatet av personliga erfarenheter. Mycket riktigt begick Wallace självmord 12 september 2008.

Mitt slutomdöme om Texter är väl att det är en arbetsseger mer än en knockout.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/11 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar