Steglitsan, Donna Tartt

Efter elva års frustrerande väntan ger Donna Tartt ut sin tredje roman. Den är ambitiös, konstfull, gripande, men mot slutet mer spännande än nöden kräver.

Donna Tartt, amerikansk författare född 1963, stressar inte fram sina romaner. De utkommer med cirka tio års mellanrum, och efter den sensationella debuten Den hemliga historien 1992 och den måttligt intressanta Den lilla vännen 2002 har det blivit dags för den blott tredje romanen. Redan en månad efter att den utgavs i original finns den nu översatt till svenska

Steglitsan är namnet på en målning av den holländska konstnären Carel Fabricius. Elev till Rembrandt, lärare till Vermeer. Han förolyckas i en explosion i krutmagasinet i Delft 1654 (Tranströmer nämner händelsen i sin dikt ”Vermeer”).

Trettonåriga pojken Theo Decker besöker en konstutställning i New York med sin mamma. Hon omkommer när en bomb exploderar i museet, medan Theo överlever. Han får med sig Fabricius målning, och så vidtar den här nästan 800 sidor långa romanen.

Handlingen inkluderar en jämnårig flicka – Pippa –som också överlever bomben. Theo förälskar sig i henne, men båda är skadat gods, som det brukar heta. Theo är i praktiken föräldralös, och genom boken finns referenser till Harry Potter – bland annat träffar han en excentrisk ryss som ständigt kallar honom ”Potter”.

Excentriska figurer är ingen bristvara i denna Tartts roman. Varje gång intrigen riskerar att stagnera trillar det in någon knasig typ som livar upp. Det här låter kanske egendomligt och svårgenomförbart, men Tartt hanterar skickligt sin historia. Utan att överdriva eller skriva sentimentalt blir det en berättelse om Theos sorg efter mamman, som leder honom in i ett svårt drogmissbruk när han växer upp.

Där blir också omfånget motiverat: för att kunna återge denna svindlande känsla behövs utrymmet. Både drogmissbruket och Theos förälskelse i Pippa är gestaltat på ett formidabelt sätt av Tartt. I stället för den ständiga referensen Dickens känns det mer befogat att tala om Henry James och Marcel Proust – framför allt i återkallandet av en förlorad tids ideal som behandlar tålamodet med stor generositet.

Det är en märklig hybrid mellan äventyrsroman och realistisk 1800-talsroman, med som sagt några doser Harry Potter. Den präglas också av en tydlig apokalyptisk domedagsstämning, där Theos privata tragedi vävs samman med amerikansk 11/9-paranoia.

Steglitsan är (minst) två romaner i en: dels en stram och behärskad historia, och dels en febrig och nästan pikareskartad historia. Förfaret knyts de flesta trådarna ihop. I Fabricius målning blickar fågeln ut: ”En fånge som betraktar en annan”, skriver Tartt, och uttrycker subtilt att fången är Theo – men också bokens läsare, som kedjas fast vid den här boken liksom fågeln vid sin sittpinne.

Tyvärr imponeras jag inte lika mycket av den thrillerartade upplösningen. Det är mer givande att läsa om tonårs-Theo, än när han som vuxen jagas av skummisar som vill åt tavlan. Därför blir mitt intryck lite blandat: en nästan helt fläckfri roman som mot slutet blir lika fläckig som blodfläckarna på Theos kläder när slutet tar honom till Amsterdam.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2013)