20 nov. 2013

Steglitsan, Donna Tartt


Efter elva års frustrerande väntan ger Donna Tartt ut sin tredje roman. Den är ambitiös, konstfull, gripande, men mot slutet mer spännande än nöden kräver.

Donna Tartt, amerikansk författare född 1963, stressar inte fram sina romaner. De utkommer med cirka tio års mellanrum, och efter den sensationella debuten Den hemliga historien 1992 och den måttligt intressanta Den lilla vännen 2002 har det blivit dags för den blott tredje romanen. Redan en månad efter att den utgavs i original finns den nu översatt till svenska

Steglitsan är namnet på en målning av den holländska konstnären Carel Fabricius. Elev till Rembrandt, lärare till Vermeer. Han förolyckas i en explosion i krutmagasinet i Delft 1654 (Tranströmer nämner händelsen i sin dikt ”Vermeer”).

Trettonåriga pojken Theo Decker besöker en konstutställning i New York med sin mamma. Hon omkommer när en bomb exploderar i museet, medan Theo överlever. Han får med sig Fabricius målning, och så vidtar den här nästan 800 sidor långa romanen.

Handlingen inkluderar en jämnårig flicka – Pippa –som också överlever bomben. Theo förälskar sig i henne, men båda är skadat gods, som det brukar heta. Theo är i praktiken föräldralös, och genom boken finns referenser till Harry Potter – bland annat träffar han en excentrisk ryss som ständigt kallar honom ”Potter”.

Excentriska figurer är ingen bristvara i denna Tartts roman. Varje gång intrigen riskerar att stagnera trillar det in någon knasig typ som livar upp. Det här låter kanske egendomligt och svårgenomförbart, men Tartt hanterar skickligt sin historia. Utan att överdriva eller skriva sentimentalt blir det en berättelse om Theos sorg efter mamman, som leder honom in i ett svårt drogmissbruk när han växer upp.

Där blir också omfånget motiverat: för att kunna återge denna svindlande känsla behövs utrymmet. Både drogmissbruket och Theos förälskelse i Pippa är gestaltat på ett formidabelt sätt av Tartt. I stället för den ständiga referensen Dickens känns det mer befogat att tala om Henry James och Marcel Proust – framför allt i återkallandet av en förlorad tids ideal som behandlar tålamodet med stor generositet.

Det är en märklig hybrid mellan äventyrsroman och realistisk 1800-talsroman, med som sagt några doser Harry Potter. Den präglas också av en tydlig apokalyptisk domedagsstämning, där Theos privata tragedi vävs samman med amerikansk 11/9-paranoia.

Steglitsan är (minst) två romaner i en: dels en stram och behärskad historia, och dels en febrig och nästan pikareskartad historia. Förfaret knyts de flesta trådarna ihop. I Fabricius målning blickar fågeln ut: ”En fånge som betraktar en annan”, skriver Tartt, och uttrycker subtilt att fången är Theo – men också bokens läsare, som kedjas fast vid den här boken liksom fågeln vid sin sittpinne.

Tyvärr imponeras jag inte lika mycket av den thrillerartade upplösningen. Det är mer givande att läsa om tonårs-Theo, än när han som vuxen jagas av skummisar som vill åt tavlan. Därför blir mitt intryck lite blandat: en nästan helt fläckfri roman som mot slutet blir lika fläckig som blodfläckarna på Theos kläder när slutet tar honom till Amsterdam.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2013)

1 kommentar:

  1. Jag ligger lite steget efter, men nu är boken läst och jag tar tillfället att dela med mig av några tankar. Donna Tartt har genom sin långsamma arbetstakt blivit min favorit. Det ligger något väldigt tillfredsställande i att ha greppet om ett författarskap (en bedräglig tanke kanske), att kunna ägna tid åt varje bok utan stress. Det tar ju inte tio år att läsa en bok, men det finns ju en hel del annat att läsa också...

    Efter Den hemliga historien undrade jag åt vilket håll Tartt skulle gå. Den lille vännen var väldigt annorlunda, kanske något som jag inte hade förväntat mig, men som jag i efterhand tycker var ett mycket spännande drag och en välskriven roman med gott om avgrundsjup. Den bjöd på visst motstånd, till skillnad från hennes debutbok som slukades av mitt inre ett antal gånger. Steglitsan liknar på många sätt Den hemliga historien. Tartt återvänder till frågorna om ödets nyck och makt, den omöjliga kärleken (vad är kärlek?) och fascinationen inför vårt kulturarv, denna gången konst och antikviteter. Romanens exposé över droger, alkohol och spruckna människor gör att man känner sig hemma i Tartts författarskap, skönhetens förgängelse och förgängelsens skönhet.

    Det är väl nu som man skulle kunna dra något slags slutsats över Tartts författarskap, placera henne i ett fack eller nåt. Men hon gör det svårt, vilket jag tycker är härligt. "Den thrillerartade upplösningen" sätter griller i huvudet på mig, jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Men någonstans tycks Tartt vara väldigt mån om att läsaren ska få en bred upplevelse med en ihållande spänning. Hon verkar sträva efter den kompletta romanen, förmodligen en omöjlig utmaning. Får vi nu vänta ytterligare tio år?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.