att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 nov. 2013

Samlade skrifter, Arthur Rimbaud


För tio år sedan utgav Alastor Press en samling med Arthur Rimbauds Samlade verk, en diger lunta som Elias Wraak minutiöst översatt. En fin bok, som tyvärr varit slutsåld sedan länge. Det digra har nu gjorts ännu digrare, då förlaget gör ett nytt försök att göra Rimbaud till en angelägenhet för svenska läsare, med en mycket mer utförlig volym: Samlade skrifter. Fler än dubbelt så många sidor! Främst tack vare att många fler brev från perioden i Afrika gjorts tillgängliga.

Den här gången i behändigt pocketformat, dock inte tillräckligt liten för att någon ska drista sig att göra det Patti Smith gjorde med en mindre samling på 60-talet – det vill säga, knycka den från bokhandlaren och gömma den i fickan. Däremot kan man nog behöva ha med sig den här tegelstensboken för att uthärda någon jobbig syssla, så som hon gjorde under mördande tråkiga pissfabriksjobb.

För Rimbaud är en användbar poet. ”Diktens dynamitard”, som Folke Isaksson kallade honom i ett tv-program från 1994. Alla har väl någon gång tagit avsked av poesin: Rimbaud höll sitt löfte, och därför är den här boken av ett annorlunda slag.

Den kan läsas kronologiskt, som en biografi, med början i barndomen och de tidiga tonårens någorlunda städade skrifter, innan en allt mer tilltagsen djärvhet skönjs. Att kalla honom för vanvettigt begåvad är nog en underdrift. Han skiter ned sig själv och det skrivna – odlar löss för att kasta dem på efterhängsna präster och dito tjejer. Dricker absint för att förmodligen omvandla sina sinnen – kan också ha varit att självmedicinera sig mot efterhängsna tankar.

Hans dikter är livsfarliga: på riktigt förgörande och destruktiva. Inte har de mycket med poesi som ”vackra ord” att göra. Hans rastlöshet och hektiska sinne kan nog förklara varför det blivit så populärt att rekommendera honom till unga läsare. Men är det så lämpligt? ”Inövad musik förfelar vårt begär”, säger rockstjärnan Rimbaud i en prosadikt, som för att bereda väg för DIY-estetiken som punken anammade.

Det var en rastlöshet som tog honom runt i Europa, när han så dramatiskt förklarat sitt avsked till diktkonsten. Bland annat Stockholm förärades ett besök, där han jobbade som biljettkontrollant för en cirkus, innan en elvaårig vistelse i Afrika, som innehöll affärer med kaffe, vapen, elfebnben. Det är mer än troligt att Joseph Conrad, som hade franska och inte engelska som sitt första främmande språk, inspirerades till Kurtz av Rimbauds öde – en tanke Coppola snuddar vid med sin filmatisering Apocalypse Now!, där Marlon Brandos Kurtz använder samma besynnerliga ”nabober”-invektiv som Rimbaud. Conrad vistades ju också i Afrika medan Rimbaud var där, visserligen en bra bit därifrån, i belgiska Kongo.

Det kan tyckas absurt med en så här komplett återgivning av i stort sett allt ur Rimbauds penna – elvaåringens referat av latinska texter, till exempel. Men det blir i vilket fall en helsidig bild av poeten – och nog vaskas guldkornen fram där man minst anar det. Till detta bidrar också foton, teckningar, anekdotiska fraser.

Detta inte minst tack vare det goda arbetet med kommentarsdelarna. Wraak är en ljusskygg figur, med troligt norrländskt ursprung (i ett brev uttrycker Rimbaud förhoppningen att kunna lägga undan ”en slant” och inte ”en peng”, som en sörlänning skulle ha skrivit). I sin översättning är han partisk – men det går an, för en översättning måste ju vara partisk. I synnerhet när författaren gör som Rimbaud, leker med glosorna. Då väljer Wraak oftast den skabrösa tolkningen – möjligen blir då Rimbaud en något mer skandalös författare på svenska än på franska?

Han låter också oerhört modern, som i elvaåringens klotter: ”varför, frågade jag mig själv, lära sig / grekiska och latin? jag vet inte. va / vem behöver det vad bryr jag mig om / ifall jag får godkänt? de säger att / man inte får något jobb om man inte blir godkänd / jag vill inte ha något jobb”. Han använder flitigt ord som ”skamligt” och ”tortyr” när han skriver om skolan. Och ”vem bryr sig” … ”vad spelar det för roll” … ”jag vill inte” …

Som nybliven fjortonåring lyckas han håna lärarna under täckmanteln av en perfekt skriven latinsk dikt som tidningarna tvingas publicera. Religionen bankades in i det unga snillet: hade han blivit en lika bra poet utan detta idoga arbete från prästerskapets allierade? Knappast, då så mycket av energin i de senare dikterna hämtades från ilskan mot religionen och sederna och vanorna och moralen och plikten och familjen och borgerligheten. Det är också något delvis religiöst över hans uppriktiga ånger, som framträder som en oförlöst botgärning i dikterna.

Under några benådade ögonblick var ju Rimbaud ofelbar som poet. Varje etapp innebar framgång, som om hans estetiska kompass bara kunde visa rätt. ”Jag fixerade svindeln”, tillägger han lite lagom kaxigt.

Det blir här uppenbart viktigt att kunna följa hur självförtroendet växer fram. Den dimensionslösa stoltheten, som innebär en megalomani som får erkända storhetsvansinniga rappare som Jay Z och Kanye West att framstå som epigoner som har åtskilligt att lära innan de börjar proklamera sig vara ”Gud”.

Det är en skojfrisk figur, som pendlar friskt mellan barnslighet och mognad – redan som tonåring, alltså. Han förebådar punkrocken, modernismen, surrealismen – i en dikt förvandlar han sina skosnören till strängarna på en lyra. Till det moderna hör också dragningen till det obscena, till det otillåtna. Förmågan att tänka annorlunda. Där finns också bland de nya inslagen en nyupptäckt satir, ”Bismarcks dröm”, hittad 2008. När han slutar skriva ansöker han om att ta värvning i den amerikanska armén, och anför som merit att han deserterat från den holländska armén …

Fjorton år gammal skriver han om ett bländande vitt ”ljus som steg / blommande över skuldrorna och täckte min kropp med strålar”. Det är ett ljus som återkommer, i en av de mest förtjusande prosadikterna, ”Broarna”, där en vacker bild målas fram, suggestiv, klar, sinnlig, oerhört skarp och samtidigt fantasifull och lockande – men så kommer sista radens snöpliga förkunnelse: ”En vit stråle faller från himlens höjd och förintar denna komedi.” Det är Rimbauds knep: att vara den som sabbar sin egen konst, som skapar något stiligt bara för nöjet att slå sönder det.

Han gör sig fri, slår sig fri, genom att göra hämningar, regler och förbud överflödiga. Hans berömda credo – ”Jag är en annan” – kan läsas som en önskedröm, som en kompensatorisk flykt. Till Wraaks försvar när han väljer den obscena varianten i sin översättning – Rimbaud var lite besatt av baken. Däremot mister ju ordlekarna sin laddning när de inte görs lika dubbeltydiga som i original. Att Rimbaud då blir något mer frispråkig i den här översättningen gör å andra sidan att han behåller något av sin revolutionära ådra – att han fortsätter att vara drabbande och med potential att fortsätta uppröra bigotta läsare. Eller bara läsare som inbillar sig att poesi är synonymt med ”vackra ord”. Krutet är fortfarande torrt, kan man säga.

Vi följer hur En tid i helvetet växer fram ur manusform. Som bekant vilar Rimbauds berömmelse främst på de två böckerna – förutom denna sin ”fördömda själs dagbok” den paradoxalt nog både måttligare och mer subversiva Les Illuminations, som väl mest troligt skrevs efter ”Nigger-boken”. Att det fortfarande går att hitta honom i gymnasieantologier känns lätt overkligt – svindlande: fattar de då inte hur skadligt subversiv han är? Hur helvild han är i sitt skrivande? ”Rimbaud är ett klimat”, säger Wraak i en essä – tidigare publicerad 2005 – och det håller jag med om: en poet som man vistas i, och sedan tar sig därifrån, då det är för jobbigt att vara kvar.

Det är inte helt sant heller att han upphör att vara poet när han åker till Afrika, även om breven därifrån knappast är det jag tänker skynda mig att plocka fram nästa gång jag får ett sug efter att läsa Rimbaud: i breven är han förvånansvärt förnuftig. Men ju mer irriterad han blir, desto mer kommer den unge Rimbauds trots fram, som i ett underbart koleriskt brev till familjen från 1890:

Förvånas inte över att jag skriver så sällan: den återkommande refrängen skulle vara att jag inte har något intressant att säga. För, när man är i ett land som det här, har man mer att fråga efter än att säga! Öknarna fulla av dumma negrer, utan vägar, utan postgång, utan resenärer: vad vill ni att jag ska skriva om det? Att jag är uttråkad, fördummad, förfäad; att jag har fått nog, men inte kan ta mig härifrån, etc., etc.! Där har ni allt, precis allt jag kan säga; och eftersom det inte är roligt för någon att höra är det bättre att tiga.”

Att läsa knappt tusen sidor Rimbaud blir att smälta (för) mycket, även när den poetiska gnistan slocknar och de många breven tar vid. Det är en kaskad av intryck. Dikter att ömsom bli matt av, och ömsom hämta energi ur. Och så en mängd monotona brev, som mest handlar om affärer, tullkvitton, klagomål på andras slöhet. Och en ständig jakt efter kaffe … Vid ett tillfälle ber han mamman hitta någon fransyska som är villig att gifta sig med honom, någon som vill följa med på irrfärderna i Afrika.

Irrfärderna som avbryts när han på sitt trettiosjunde år får ett ben amputerat, och inom kort avlider (den 10 november 1891). Rimbaud låter minst dubbelt så gammal när han klagar på ”vidrig” sjukhusmat och åderbråck och liggsår. Han reduceras till en snyftande ömkling, och det är då också ett öde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar