att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 nov. 2013

Hämnd ljuva hämnd


Även den som är helt okunnig i Bibeln känner nog till yttrandet ”öga för öga, tand för tand”, om än de inte vet att det kommer från Moseböckerna.

Är hämnd en bra princip för ett samhälle? Det gamla testamentet tyckte så, medan nya testamentets Jesus som bekant pläderade för att vi bör vända andra kinden till. Lättare sagt än gjort, som var och en med erfarenheter från orättvis behandling kan berätta. När en svag människa slår tillbaka, då slår hon hårt, hävdade Helen Zahavi i 90-talsklassikern ”Dirty Weekend”.
I dag har en ny filmversion av ”Carrie” premiär. Det är Stephen Kings debutbok, som blev en uppmärksammad film i regi av Brian De Palma på 70-talet – en film som inledde en industri av Stephen King-filmer.

Carrie mobbas på skolan, och bjuds in till skolbalen med armbågen, enkom för att mobbarna ska spela henne ett spratt. De manipulerar fram Carrie som balens drottning, för att dränka henne i grisblod. Carries hämnd blir att med hjälp av sina telekinetiska krafter mörda hela skolan, innan hon själv dör.

Den nya versionen är tamare än De Palmas film, som avslutas med en av filmhistoriens mest skrämmande scener. En av de överlevande besöker Carries grav för att lägga ned några försonande blommor, men ur graven sträcker sig en kvinnohand. Hon drömmer, men när hon vaknar kommer mammans tröstande hand ur exakt samma vinkel som den (o)dödas hand i drömmen.

”Carrie” utgjorde en stark influens när John Ajvide Lindqvist skrev ”Låt den rätte komma in”, som ju också handlar om en elev som mobbas och tar hämnd på sina plågoandar, med hjälp av en övernaturlig kraft – en vampyr. Öga för öga …

Självklart ligger det något motsägelsefullt i att jubla när andra dör. Ändå håller jag på både Carrie och Johan från Ajvide Lindqvists roman, tänker att det finns något katharsiskt i hur de här författarna hanterar hämnden. Det är skönt att slå tillbaka. Men betyder det att man i alla lägen ska slå tillbaka?

I Anna Odells film ”Återträffen” söker filmens Anna Odell upp sin skolklass, för att berätta för dem vilken vidrig tillvaro hon hade under sin grundskoleperiod. Om vi bortser från de fiktiva inslagen – återträffen ägde ju inte rum i den så kallade verkligheten – kan vi ändå konstatera att Odell visar något ytterst intressant med sin film.
Det hon gör är inte att utkräva hämnd. Hon söker efter förståelse. Varför betedde de sig så hemskt? ”Vi var bara barn”, lyder en återkommande fras.

För mig är de kusligaste scenerna när Anna Odell, som spelar sig själv, söker upp de nu vuxna barnen. Det är uppenbart att det som har gjort sådan skada på henne inte haft någon inverkan på deras liv. Det visar att deras samvete är rent – helt enkelt för att det inte har använts.

Det otäcka blir då att människan är kapabel att utföra grymma handlingar, utan att det sätter några spår. Den som mobbar gör det tanklöst, utan att reflektera. Det är vad Hannah Arendt kallar den banala ondskan, när hon talar om nazisternas skändligheter, i synnerhet det som organisatören Adolf Eichmann utförde.

Är det smaklöst att jämföra nazismens brott med mobbning? De är ju bara barn … Vi har sett nazisternas brott återupprepas i modern tid, och någonstans börjar det. Det vi också vet är att våld löser problem på kort sikt, men skapar fler problem på längre sikt.

Vi ska kanske vara tacksamma för filmens förmåga att röra sig mot de förbjudna tankarna, genom att låta oss leva ut hämndfantasier. I verkligheten tror jag mer på förlåtelsen, åtminstone som en förutsättning för att något varaktigt ska alstras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/11 2013)

3 kommentarer:

  1. Jag tänker också på hämndtemat tv- serien "Bron". Huvudpersonen Martin, som spelas av Kim Bodnia, hindras från att skjuta sin sons mördare av kollegan Saga. När han försöker bota sitt hat och hämndbegär söker han kontakt med brottslingen och tidigare kollegan i fängelset för att närma sig honom, skapa känslomässig förståelse mellan dem igen. För det är ju ingen mening med att hämnas om inte förövaren fattar vilken skada hen gjort.

    SvaraRadera
  2. Kan nog vara så. Jag har, tyvärr, som enda människa i detta landet, missat den här tv-serien. Men det påminner en del om en dödsstraff-film jag såg för länge sen, Dead Man Walking, där Sean Penn spelar en mördare som döms till döden. Även där handlar det delvis om känslomässig försoning.

    SvaraRadera
  3. I "Bron" tolkar jag det tyvärr inte som försoning, utan mer som ett sätt att hämnas. Om förövaren känslomässigt förstår vidden av den smärta han själv bär skulden till kan han inte komma undan. Han knäcks och bryter samman. Men Hans Rosenfelt & Co svajar till det där på slutet. Se första säsongen, om du är nyfiken. I den andra tar de i så de spricker, och den attraktion och spänning som fanns i början försvinner tyvärr.

    Ingela

    SvaraRadera