Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 juni 2013

Finn (inte) fem fel

När jag för länge sedan tillsammans med en kurskamrat gjorde praktik som lärarkandidat läste vi uppsatser i engelska som vår lärare hade bedömt, och vi båda var först förfärade över att läraren inte hade markerat alla fel. – Är hon så dålig i engelska? viskade vi över våra kaffekoppar.

Det var hon inte alls, snarare tvärtom. Dessutom låg det smarta i att inte markera alla fel, för det kan vara förödande för en elev att upptäcka exakt hur dålig uppsatsen är. En rutinerad lärare vet också vilka generella fel som inte behöver markeras, utan kan ta upp dem till gemensamma diskussioner (plurala verbformer, till exempel).

I motsats till vad folk i allmänhet tror är lärare inga felfinnare, som med sadistisk iver slösar sitt röda bläck på allsköns felaktigheter. När någon frågar om jag ”rättar” uppsatser rättar jag den personen snett leende: nä, jag läser uppsatser.

Den behändiga termen ”inlärd irritation” använder jag gärna för den som prioriterar misstagen. Med Thomas Thorilds vackra ord från 1700-talet: ”Ingen ting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull”.

Och till ”inlärd irritation” inordnar jag uppfattningen att man inte får börja meningar med orden ”och” eller ”men”. Kingsley Amis, en av 1900-talets stilister kallar den föreställningen för ”an empty superstition” i sin bok The King's English, kanske den mest auktoritära språkboken på engelska.

Men det finns tillfällen när den inre felfinnaren i mig gör anspråk på utrymme, och det är när jag läser nya svenska romaner. Med tanke på det välsignade internet har faktagranskning blivit så oerhört mycket smidigare – något som märks i recensioner, som plötsligt uttrycker saker med en exakthet som tidigare maskerades bakom dunkla gissningar.

Därför är det beklämmande att så många namnkunniga svenska författare slarvar så oerhört. Om deras roman utspelar sig under 80-talet kan de ändå inte avhålla sig från att låta sina karaktärer se filmer som inte hade svensk premiär förrän halvåret senare, att påstå att Jimmy Connors spelade tennis med ett Spaulding-racket när han alltid använde Wilson, att de lyssnar på Kylie Minogues singel ”I Should Be So Lucky” sommaren 1986 när den inte gavs ut förrän i december 1987, eller – allra mest alarmerande – uppge att Morrisseys förnamn är Stephen.
Jimmy Connors och Wilson.

För att inte tala om när det hävdas att Five Easy Pieces skulle vara en av Jack Nicholsons första filmer, när han redan hade avverkat 21 filmer vid det laget (och hade hunnit bli 33 år gammal).

Det tar en halv minut att kontrollera sådant, och om författaren är för lat har förlagen lektörer som läser manus innan det trycks. Jag kan knappast vara den ende som reagerar, och har starka minnen av Jack Nicholson i Roger Cormans 60-talsfilmer. Eller är det petitesser? Överdrivet pedantiskt att förvänta sig någorlunda rimlighet i saker som presenteras? Ett litet faktafel är väl inget kvalitetskriterium, kan tyckas.

Då vill jag invända att en bra roman borde ha högre ambitionsnivå än så. En bra roman ska också leva längre än de ynka månader eller veckor eller dagar den erbjuds utrymme på bokhandelns hyllor och i tidningsspalterna.

Därför är det också olämpligt att vara alltför aktuell med sina referenser, något jag blev varse när jag nyligen läste en ungdomsroman från 70-talet. Där stod det att någon var ”snabb som Christer Garpenborg”. Till den läsare som är född 1980 eller senare, säger jag bara: lycka till med att förstå den referensen!

Varsågod, aspirerande romanförfattare för två tips: kontrollera dina fakta, och var sparsam med att referera till samtiden. Risken är att de läsare du inbillar dig ha om fyrtio år själva måste ge sig ut på internet och googla efter namn som Håkan Hellström och Sarah Dawn Finer.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/6 2013)

6 kommentarer:

  1. Ja, visst är det märkligt att man inte kollar fakta bättre, nu när det är så enkelt. Jag ser samma fenomen även på en skrivarsajt där jag medverkar ibland, att människor inte verkar ha ens en enkel stavningskontroll. Visserligen är de flesta amatörer, men ändå. Rätt komiskt blir det ibland när "den ende" blir en "ända" och dylikt. /Britt Mari.

    SvaraRadera
  2. Jo, man kan förlåta amatörer, men när det handlar om i vissa fall riktigt rutinerade rävar? Känner mig ändå ibland som en gnällig petimeter ... Å andra sidan, varför är de inte intresserade av att detaljer blir rätt?

    SvaraRadera
  3. Apropå Jimmy Connors tennisracketar är ju det intressanta i sammmanhanget att han spelade med en på 60- och 70-talen väldigt udda typ av racket, gjord av utralätt stål, inte ett träracket som hos de allra flesta andra proffs på den tiden. Och ska man vara petig så skrivs ju det andra märke du nämner Spalding!
    Men det att Connors spelade med metallracket har som jag uppfattar det också en hel del att göra med hans slagteknik som var mycket oortodox, låga, flacka slag både från forehand- och backhandsidan. I något avseende tycker jag att flackheten i slagen från Connors gått i arv till dagens nr 1 på herrsidan, Novak Djokovic, kolla hur lågt över nät hans bollar går jämfört med t ex Nadals eller Federers. Skillnaden är kanske att Djokovic använder planens vinklar på ett annat sätt än Connors.

    SvaraRadera
  4. Haha, det där med Spalding, det skyller jag på att jag var så upprörd!

    Det där med racketen är intressant, och nog kan det vara så: om Connors hade varit smartare skulle han ha haft större framgång - nu var han ju ändå rätt högt rankad (och vann US Open 5 ggr). Men det var också en speciell stil på spelarna på den tiden, och det var lätt att hitta favoriter, eftersom det skilde så mycket på hur de spelade.

    SvaraRadera
  5. Håller med. Större variation och kanske också mer vildvuxet överlag, på den tiden. På gott och ont. Samtidigt kan det ju också vara ens romantiska läggning som spelar in här, lite som med gamla filmstjärnor som nog alltid slår de yngre ...

    SvaraRadera
  6. Intressant. Men tänker unga romanförfattare på framtiden, vill de inte bli lästa i nuet och skiter i om någon läser om 40 år? Kanske fördomsfullt tänkt...

    SvaraRadera