Vem kallar du en snobb? Moi?

”Är jag en snobb?” Så frågade sig författaren Virginia Woolf i en essä från 1930-talet, och det är lätt att konstatera att svaret finns i frågan, att den som ställer den redan är dömd på förhand att besvara den jakande.

Åtminstone skulle hon ha tvingats överge alla betänkligheter om hon vaknat upp till det svenska kulturella klimatet i början av 2000-talet, där du inte ens själv hinner reflektera över om din omgivning uppfattar dig som en snobb. Här räcker det med att nämna ordet ”diktsamling” för att ett sus av ogillande ska höras.

Är jag en snobb? Jag ställer mig frågan med ängslig blick över axeln, där åsiktspoliserna brukar husera, med sina nickande skallar. Snobb, lyder deras enhälliga dom.

Varför är jag en snobb? Bland annat för att jag vägrar följa det diktat som stipulerar att du på sommaren ska läsa obligatoriska deckare i ”hängmattan”, för att du ska unna dig något lättsamt när du är ledig. Men jag har inte ens en hängmatta, och bara tanken på att klättra upp i en sådan anordning gör mig stressad. Hinner jag in innan det börjar regna, till exempel?

Det har så klart att göra med att vårt samhälle har gjort sig oberoende av bildning, och att det har skapat en beröringsskräck inför allt som uppfattas som komplicerat. Men den som frivilligt läser en författare som inte lyckas slå sig in på Bokus topplista vill inte per automatik stoltsera eller briljera, utan det kan ha att göra med olika behov. Alla läser inte för att veta ”hur det går”.

Att jag inte läste Stieg Larssons deckare när de var populära för fem-sex år sedan, det gör mig till permanent snobb i de flestas ögon. Alla dessa oförstående blickar: hur kan du vägra dig själv glädjen att läsa hans böcker? Att det kan ha att göra med att människor är olika föresvävar inte den som frågar. Eller att den typ av marknadsanpassad litteratur som blir populär sällan bjuder på de utmaningar som jag vill ha, kanske speciellt på sommaren när jag är utvilad och har tid att anstränga mig.

Det mest kvävande som finns är den typ av konsensus som bestämmer hur du ska tänka. Det kan bara leda till ett samhälle som förlamar och förminskar individen. Låt mig ta risken att jag har fel i mina farhågor att hans böcker är schablonmässigt skrivna, att de är fulla av klichéer och endimensionella karaktärer. Eller låt mig bara tycka illa om underhållningsvåld.

Ofta har människor förutfattade meningar om det mesta – precis som jag nyligen demonstrerade ett par stycken, när jag summariskt refererade innehållet i Millennium-trilogin. En vanlig uppfattning är att viss litteratur är lite svårare än annan, lite finare. Det är en märkligt snål indelning. När jag blir ombedd om boktips vet jag exakt vilken min mina svar kommer att generera. Å andra sidan, varför fråga, när det enda svar du vill höra lyder Khaled Hosseini?

Ser det här ut som en snobb?

Virginia Woolfs lösning var att byta ut konfrontationen mot samarbete. I en annan essä, ”Middlebrow”, visar hon effektfullt hur vi alla är beroende av varandra, och att vi ska främja skillnaderna, för att kunna leva tillsammans. För vi är alla speciella, och det är något att vårda och värdesätta.

Det lär vara så att Moby Dick är den roman de flesta ljuger om att ha läst; det är den bok som ger högst kulturellt kapital. Men det blir snart ändring på det, om det inte redan har skett. Som bekant är våra politiker snabba med att påpeka att de hellre läser Läckberg än Lotass. Bli inte förvånad om jag lägger mig i nästa gång Mari Jungstedts senaste diskuteras.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2013)