att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 juni 2013

Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier, Nils Thorsen


Antichrist, med Charlotte Gainsbourg. (nr 117 på min lista)

I början av boken finns tre definitioner från uppslagsverk och andra auktoriteter: geni, tvångssyndrom och schaman. Dessa tre begrepp ska alltså förklara filmregissören Lars von Trier, och boken är Nils Thorsens Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier. Den kom på danska för tre år sedan, och nu i svensk översättning av Thomas Andersson.

Nils Petter Sundgren har skrivit ett kort förord: det är en helt lysande sammanfattning av Triers helt lysande gärning som filmregissör, som med Sundgrens ord får kolleger att te sig ”snusförnuftiga och försiktiga”, och visst, det finns ju ingen annan verksam regissör jag skulle vilja läsa en sådan här bok om. Trier tar risker, gör bort sig ibland och åker vilse, men det har också resulterat i en handfull filmer som slår allt annat i den samtida filmen.

Det spelar inte heller någon roll om Trier är ett geni eller om han bara låtsas, på samma sätt som hans umgänge med ångesten är något han tagit över av Bergman, som han givetvis arbetar i polemik mot, samtidigt som han är beroende av honom – ungefär som med Dreyer, att han kan ses som epigon i något avseende. Å andra sidan: hellre detta, så länge det resulterar i sådana filmer, än den där andra avvaktande tekniken.

Thorsen har följt regissören under ett år, i gränslöst öppenhjärtiga samtal om barndomen, föräldrarna, äktenskapen, barnen, sjukdomsfobierna, och så filmerna, som han givetvis är lika stolt som skamsen över, på klassiskt Bergman-manér. Det är en ambitiös bok på nästan 500 sidor, dessutom, och Trier är makalöst oreserverad, helt utan tanke på konsekvenserna av det han säger. (Ungefär som han gör film, alltså.) Han drivs av exakt lika mycket självförtroende som självförakt.

Lika pinsam som Lars von Trier är när han misslyckas (Cannes 2011) är han rolig, som när han mottog en Bodil (danska filmkritikernas pris). Då var konkurrenten Ole Bornedal med filmen Nattvakten. Med Triers egna ord löd repliken i mikrofonen: ”'Ge mig det snabbt, jag har en barnvakt som väntar hemma.' Och så tillade jag, rolig som jag är: 'Det är Ole Bornedal. Han hade ändå inget för sig kväll'”.

Ångesten spiller också över in i filmerna, så det är väl inte förvånande att han privat blir förlamad. Han menar också att den egentliga konsten hämtar sin näring ur konflikten: ”Det som intresserar mig är när deras kamp med sig själva kommer till uttryck. Jag skiter i om de når inre frid, och Strindbergs och Munchs ålderdomsverk tycker jag inte alls om. Jag gillar när de var galna och körde i vansinnets högsta växel.”

Det är också befriande att Trier är så pardonlös mot konst som sysslar med definitioner, som förhåller sig till sitt material: han aktar sig för att nå konsensus ens i de egna tankarna, och slår snabbt ifrån sig när han formulerat något tänkvärt. Konst tyder han så här: ”att ta folks händer inne i den konventionella sfären och leda dem ut i det okonventionella”. Det är förstås en avgörande händelse, som också förklarar varför han inte ägnar sig åt vare sig renodlad genrefilm eller snårig experimentfilm. Med andra ord: hans musikal Dancer in the Dark är ingen vanlig musikal, hans apokalypsfilm Melancholia är ingen vanlig apokalypsfilm, hans deckare The Element of Crime är ingen vanlig deckare …

Boken nämner den feministiska reaktionen efter Antichrist, då Maria Sveland och Katarina Wennstam i DN anklagade filmen för att vara misogyn (en karbonkopia av den debatt som fördes tretton år tidigare, efter Breaking the Waves). Det är förstås nonsens alltihop – den före detta producenten Vibeke Windeløw påpekar att kvinnoporträtten ska uttydas som självporträtt, att det är där han lämpar av mycket av sina rädslor och tillkortakommanden. Förvisso, och det finns alltid (minst) en inbilsk man till varje kvinna i Triers filmer. Dessutom söker jag förgäves efter någon annan filmregissör, manlig eller kvinnlig, med så många oförglömliga kvinnoporträtt på sitt samvete.
Dogville, med Nicole Kidman. (nr 4 på min lista)

Det må vara att ordet ”filmpoesi” blivit något av en pejorativ term, men i någon mån gör Trier filmer som inte kan förstås, filmer som blir poesi med eller utan film-prefixet. Jag går inte helt på Triers prat om att vara kompromisslös, för nog är han i sina stunder en rent kommersiell aktör, som vet vilka trick han ska använda.

Han uppvaktar alltså den kommersiella filmen. Thorsen är en värdig samtalspartner, som inte låter sig duperas av utbrotten, provokationerna, tillmälena. Ibland dras han med i trams, men vi får en ganska klar bild av Lars von Trier ändå: han är knappast någon som tänker, utan snarare någon som får idéer. Dessa idéer verksätter han i sina filmer, och det må vara läge att nu definitivt ta död på genibegreppet. Eller åtminstone konstatera att Trier är det sista filmgeniet, att det hädanefter inte går att tillämpa just den beteckningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar