att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 maj 2013

Hur låter dikten? Att bli ved II, Fredrik Nyberg


Vilka människor läser poesi? Generellt skulle jag säga att vi är mer intresserade av frågorna än svaren (som jag fick höra i Norrland: ”Du Björn har ju en fråga till varje svar”), tycker om hur frågorna föder fram intressantare saker än svaren.

Och hur skriver en poet en doktorsavhandling? Den som vill veta – kanske inte svaret, men något åt det hållet, en fråga till frågan – kan läsa Fredrik Nybergs nya doktorsavhandling Hur låter dikten? Att bli ved II (finns att läsa på Göteborgs universitets generösa förråd), som igår lades fram på Göteborgs universitet, i en disputation i ämnet litterär gestaltning (boken utgiven av pigga Autor). Som bekant är Nyberg en av de mer spännande poeterna i sin generation, med ett knippe finurliga böcker bakom sig.

Boken kan också ses som ett (utförligt) appendix till den diktsamling, Att bli ved, som Nyberg gav ut tidigare i vår: ”Att bli ved har löpt som ett slags spöktext invid den här texten, som kanske i sig själv är ett spöke.” Det är ett ganska ambitiöst projekt, då vi har att göra med drygt 600 sidor, och som svar på en av de (många) frågor som ställdes inledningsvis: en poet skriver annorlunda avhandlingstext.

Dels är det här en udda slags självbiografi, där Nyberg redogör för hur sin karriär som poet, och dels är det skrivet i realtid, där vi får följa hur avhandlingsarbetet växer fram. I viss mån en fascinerande insikt, men också lite irriterande: vad bryr jag mig om att det är 2008 när han skriver en viss mening?

Nåväl, han skriver essäistiskt, ibland lite ofokuserat, men också med en skärpa – och precis som man kunde vänta sig, rätt egensinnigt, åtminstone för att vara akademisk text. För här kan ett enkelt ”å” ersätta ”och”, för att det låter så när vi pratar, och boken handlar ju om hur dikten ”låter”, så det är i enlighet med ämnet, och i enlighet med språkljuden.

I ganska utförliga partier får vi historien om muntlig poesi nedtecknad, med viktiga nedslag hos Dylan Thomas och Allen Ginsberg framträdanden i amerikanskt 50-tal, sådant som lätt får legendens skimmer över sig, över sådant som den vitala poetry slam-scenen i Sverige, där mycket gott har visat sina framfötter (betydligt mer i alla fall än den tröttsamma klichén att ”svensk hiphop förnyar svenska språket”, något som har sagts i snart tjugo år, utan att det har märkts så värst mycket).

Nyberg lånar av Charles Bernstein den friska termen ”närlyssning” som kritisk metod, tillämpar den på några exempel, som David Vikgrens Inomhuslektionen, som får en längre recension här, utifrån dess sonora kvaliteter. Det projektet handlar om summeras så här: ”En helt central problematik, som man i en undersökning av poesiuppläsningens olika modus inte kan förbise, är det ofta spänningsfyllda förhållandet mellan dikten som text och dikten som muntlig realisering, som röst.”

Nog för att Nyberg skriver frejdigt, med en släng av nonchalans lite här och där, som får stilen att röra sig i hej-och-hå-landet, och felstavningar och en del upprepningar får man också stå ut med (det är för mycket som ”går av stapeln”), men jag måste säga att jag gillar skarpt det här sättet att förhålla sig till ämnet, så där lagom vördnadsfullt, och att hans bok spretar i många riktningar. Det behöver ju inte vara något negativt: men många trådar blir det, och sådana har som bekant en benägenhet att trassla till sig …

Som praktik analyserar han dels sig själv, men också Ilmar Laaban och Sten Hansson, två relativt åsidosatta eller marginaliserade svenska poeter från 1900-talet. Mot slutet närmar sig Nyberg en omöjlig fråga: vad är poesi? Svaret, hämtat från Jan-Olov Ulléns bok från 70-talet, att Det skrivna är partitur, är kanske det närmaste det går att komma något definitivt – alltså, något som väntar på att realiseras, förverkligat.

Som extra plus gillar jag också att Nyberg är en så generös läsare, att han inte bara är en god lyssnare. Dock undrar jag vad som menas med föreställningen som ibland kommer fram, att publiken ”förstår” bättre efter att ha hört författaren läsa. För vad betyder det att ”förstå”? Även begreppet ”tyst läsning” har jag uppfattat som en myt, inte minst efter att ha läst Horace Engdahls vederläggning, där han talar om läsningens scen, där vi spelar upp det lästa (Nyberg refererar ändå då och då till Engdahl, och dennes viktiga bok Beröringens ABC. En essä om rösten i litteraturen.)

Vi ska inte heller glömma att poesiuppläsning är ett pluralistiskt begrepp, att det inte bara är tidsbundet – det ligger en avgrund mellan hur Karin Boye läste sina dikter och hur Malte Persson gör det, för att inte tala om hur det troligen lät när Esaias Tegnér gjorde det – utan också kulturellt, det vill säga att en sydamerikansk poet generellt läser en smula annorlunda än en norsk.

Och vem äger dikten, har alltså monopolet på hur den ska realiseras muntligt? För Nyberg är svaret självklart poeten, men jag är lite mer ambivalent. Bland annat därför att det händer att jag högläser i min roll som lärare, och vem säger att min läsning då är mindre värd än poetens? Jag aktar mig självklart för att läsa dikter av Bruno K. Öijer inför en klass, men säg att jag läser en dikt av Stagnelius: är det då Stagnelius som dikterar min läsning? Jo, indirekt, givetvis, det är ju hans ”röst” som jag ”återskapar”, men det blir en läsning med min röst.

(En inflikning: jag läste i skolans aula en julavslutning Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” för hela skolan. Efteråt berättade en kollega, A (förresten gift med Goy, f.d. general för Nässjö poesifestival), att hon gillade min läsning, som var norrländsk och karg. Den hade med andra ord förmodligen inte mycket med Rydbergs småländska ursprung att göra.)

Jag läser Nybergs avhandling som ett piggt och viktigt arbete, inte minst med tanke på att vi verkar vara på väg mot en allt mer skriftlig kultur, och att det därmed troligen kommer att ske en reaktion, en längtan efter det muntliga. Fler poesifestivaler i framtiden, fler uppläsningar av poeter. Vad som har skett historiskt är att skriften har annekterat talet. Här får vi oftast följa goda exempel på hur teori kan bli praktik, att den här boken förenar något av det bästa från båda disciplinerna.

Med avhandlingen följer en CD med inläsningar, en del musik av Lars Carlsson, och röster som läggs lager på lager, med dikter ur Nybergs tidigare samling Det blir inte rättvist bara för att båda blundar: att säga att det är mer svårlyssnat än The Knifes senaste skiva är nog ingen överdrift.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar