att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 juni 2013

Erik Johans minnen, Michael Economou

Ofta sprids uppfattningen att klassikerna enbart lever på sitt rykte och namn, att om vi som läser inte kände till namnet skulle vi inte reagera nämnvärt på det. ”Det där gillar du bara för att du vet vem som skrivit det”, ungefär. Då räcker det med att plocka fram något av Erik Johan Stagnelius – för det är ett av den svenska poesins mest pålitliga lackmustest. Någon av hans starka dikter räcker för att framkalla just den där ofrivilliga reaktionen.

I själva verket handlar det just om den starka rösten: bra författare har en sådan, och att läsa Stagnelius är att bli påmind om det där sällsamma som händer när du läser något starkt berörande.

Uppenbarligen är det något som håller på att hända med den svenska receptionen av Stagnelius, att tiden kanske är mogen att äntligen börja uppfatta honom som en helt central gestalt i vår litteraturhistoria. I år utkom Anders Olssons essä Stagnelius suck, en bok som kan läsas parallellt med den box i fem volymer av Samlade skrifter som gavs ut för två år sedan, året efter antologin Femton röster om Stagnelius. Jan Olov Ullén och Göran Hägg har båda skrivit en Stagnelius-biografi – och nu uppehåller jag mig enbart till de senaste åren.

Och så utkommer nu på Black Island Books Michael Economous Erik Johans minnen, som mycket riktigt är en roman om Stagnelius. I förstone liknar den Carina Burmans roman om Kellgren, Min salig bror Jean Hendrich. Stagnelius levnadsöde är bekant, och att det inte har skrivits en roman tidigare är förvånande: vi har ju läst romaner om Södergran, Dagerman, Bellman, Söderberg, Tegnér, och i år figurerar Hjalmar Bergman i Sara Gordans roman om Martin Andersson, och så har vi Jessica Kolterjahns roman om Boye i Berlin

Det är en vackert formgiven bok, och Economou hanterar ämnet varsamt. Då vi inte vet särdeles mycket om Stagnelius, utöver yttre omständigheter, tvingas han spekulera. Något som sker försiktigt, med visst undantag för en dårhusvistelse och en samvaro med någon som går under namnet ”författaren”, och visar sig vara Carl Jonas Love Almqvist. Visserligen delade de arbetsplats, men att de någonsin skulle ha träffats är i så fall något som inte lämnat några spår.

Den allvetande berättaren ges ett distanserat och något avmätt tonfall. Det ska visa sig vara en klok idé, då det lyckas dämpa något av det hysteriska i Stagnelius tankevärld. I stora drag återberättas historien med återblickar i vartannat kapitel, där uppväxten innehåller de inslag som vi förknippar med författarens texter: det är religionen, erotiken, vansinnet, spökerierna, filosofin. Dödstanken kommer senare, blir en fixering av patologiskt slag som kulminerar i en otäck scen när han lockar med sig en prostituerad till en likkammare.

Där blir kanske Economous fantasi väl vidlyftig, även om det finns underlag i några av dikterna. Å andra sidan var döden mer påtagligt närvarande i människans liv i början av 1800-talet än nu, och en ung människa hade på grund av den korta livstiden hunnit komma i kontakt med döden redan.

Det är också lätt att göra efterhandskonstruktioner. Eftersom han skrev om si, så måste han ha tänkt på si … I viss mån liknar därför Economous roman det pliktskyldiga arbetet att fylla i en illustration efter siffror. Då får man finna sig i att bilden inte stämmer heller, eftersom de etablerade Stagnelius-porträtten dessutom är av ifrågasatt äkthet. Han såg antingen väldigt ful ut … eller inte.

Ändå är skildringen ibland suggestiv, som när vi följer hur den unge pojken Erik lär sig läsa, symboliskt eller bara anekdotiskt nog genom att gå mot kyrkogården: ”Pojken börjar gå dit om eftermiddagarna då ljuset faller snett in mot orden på gravstenarna. Han tar på bokstäverna och försöker göra dem mjuka som människohänder. Han är övertygad om att de alltid ska vara viktiga i hans liv.
   Gravstenarna är döda människor som kan återuppstå om man drar fingrarna i bokstäverna, andas och ser upp mot himlen – då vaknar människorna och blir levande.”

Romanen är skriven med viss distans, som jag ser det en nödvändighet. Där fångar Economou skickligt in de tvära kasten i Stagnelius personlighet. Jag är inte lika imponerad av den korthuggna bulletinstil som oftast präglar språket, eller av formuleringar som dessa: ”Inget av detta ska han kanske aldrig återse.”

Annat som kan sägas, är att Stagnelius får ligga mer än min gymnasielärare berättade, att han ibland citerar Shelley i sina tankar (vilket är omöjligt, då Shelley var en obskyr författare vid sin tid, åtminstone ur svensk horisont, som dessutom var fientligt inställd till allt engelskt med undantag för Shakespeare), och att det ändå är en bok som lyckas förmedla något av den kraft som finns i personen Stagnelius, även om han förblir lika gåtfull efteråt. 

Stagnelius var så tydligt i samklang med sin tid – och ändå så fjärran den. Kanske det är vad som kännetecknar geniet allra mest, att både vara en representant för sin tidsanda och en partisan mot den, i en skrivandets opposition. Geniet rör sig kvickt och lätt över olika områden, äger förmågan att flyga lågt och sjunka högt, enligt Nietzsche, som tyvärr inte hade möjlighet att läsa Stagnelius.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar