att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 juni 2013

Nattsidan, Joyce Carol Oates

Nyligen nämndes Joyce Carol Oates vid ett samtal, vilket fick någon att säga: ”Va, har hon en ny bok ute nu?” Lite småsurt replikerade jag något om att hon väl alltid har ”en ny bok ute”, att det alltid är Oates-säsong.

Och om jag själv för ett par år sedan inte bara låg i fas med denna utgivning, utan ett steg före den svenska, eftersom jag läste böckerna på engelska när de utkom, har jag numera mer eller mindre blivit frånåkt, och har inte läst några av hennes senaste böcker.

Lite av den skadan tar jag igen med att läsa Nattsidan, novellen som Novelllix nyss gett ut i sin serie, tillsammans med tre andra amerikanska spöknoveller (av Sylvia Plath, F. Scott Fitzgerald och Sylvia Plath). Det är titelnovellen från en novellsamling från 1977, och visst är det ändå lite trist att bara en handfull av Oates noveller tidigare getts ut på svenska. Om vi jämför med Alice Munro, som gett ut tretton samlingar, har den sju år yngre Oates gett ut drygt dubbelt så många.

Kvaliteten är alltid hög: jag tillhör inte ens den gnälliga skaran som då och då hävdar att den höga produktivitetstakten inverkar på nivån, utan jag tycker att hon alltid skriver fantastiskt bra – att hon är en författare med fenomenal bredd och hisnande djup. Givetvis också i den här novellen, även om det dröjer innan den griper tag i mig.

Till det yttre en berättelse om seanser och spiritism från sent 1800-tal, en inramning som får mig att önska att jag vore tretton år gammal, den ålder då ouija-bräder känns lockande. Redan inledningen inbjuder oss att äntra bekant Poe-territorium, med hjälp av det förtroliga första perspektivet.

Till just den här novellen har Oates använt delar av Poes teknik, men skriver tungt, rikt på förklarande parenteser (detta djävla påfund). Hon är hyperbegåvad, och skriver med en intelligens som rör sig på flera plan, som klarar av att hålla två tankar i luften samtidigt. Hon balanserar rationellt vetande med intuition, och en författare ska förstås befinna sig i båda lägren, vara där och rota och roffa åt sig det bästa från respektive värld.

Här finns, i berättelsen om doktor Perry Moores undergång, en febrig intensitet som givetvis är lånad från Poe. Oates låter sin typiskt anonyme huvudperson bevittna Moores fall, där döden är det okända som ger sig till känna. William James gör en cameo-roll: han är en gammal bekant från Oates, och här visar hon vilken enastående gestaltare av människor hon är, när han gör intryck och inte bara är med för kändisfaktorns skull.

När huvudpersonen konfronterar det farliga dödsmedvetandet, risken att death is not the end, tröstar han sig i Leibnitz ord att vi människor kan förstås utifrån solida begrepp och regler och fyrkanter: ”Det är i den riktningen jag tror att vi måste röra oss. Bort från det drömska, det flyktiga, det oklara; i riktning mot det linjära, det ytliga och solida.” Det blir en kommentar också till vår nutid, att vi står vid ett vägskäl, och jag tror att det är därför hon låter berättelsen utspela sig nittio år tillbaka i tiden: antingen eller. Även nu, trettiosex år senare, har vi ett val att antingen välja den infantila förströelsevägen eller den intellektuellt mogna vägen.

Till översättningen har Johan Theorin anlitats, och han gör ett habilt arbete, om man bara bortser från fadäsen att tro att det finns en antik författare som heter ”Horace” på svenska, när engelskans beteckning ju ska utläsas Horatius. Den typen av förening mellan okunnighet och klantighet finns aldrig i Oates egna böcker.

2 kommentarer:

  1. Jahadu, Bernur, - det var en cool cat som nyss kommenterade din text och länkade till någon sort porrsite - upptäckte jag när jag klickade på hans länk. (Ska du ta bort den?) Utan att fördjupa mig ytterligare i den, så insåg jag snabbt vad jag oftast har emot porren - att kvinnorna inte ser ut att njuta ett dugg. "Det här gör jag för pengar - det här gör jag för pengar" står målat i deras ansikten, kroppar. Är det kanske precis det som är meningen? Att man ska få utnyttja och förnedra, ja, plåga en annan människa så att man på så sätt ska kunna kompensera sin egen, förnekade smärta? /BM

    SvaraRadera
  2. Tack för tipset. Som regel ska man nog inte klicka på några länkar, om de inte kommer från hyfsat pålitlig källa! Jag lyckades efter viss möda ta bort den.

    SvaraRadera