att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 juni 2013

Förintelsen, Charles Reznikoff

Förintelsen är vårt språks värsta ord. Det tyckte jag när jag var elva och såg tv-serien med samma namn, med Meryl Streep och James Woods, och det tycker jag nog fortfarande. Frågan är om inte ordet ”holocaust” är ännu värre, den grekiska översättningen av det hebreiska ordet för det som går upp i rök.

Ordet är titeln på Charles Reznikoffs helt udda diktsamling från 1975: Holocaust (på svenska: Förintelsen), utgiven av Rámus. Den är formgiven på ett enkelt men minnesvärt sätt, genom att Thomas Anderssons halvt genomskinliga omslagspapper får den svarta bakgrunden att bli askgrå. Reznikoff är amerikansk poet, som skrev detta verk i åttioårsåldern, och det bygger i sin helhet på rättegångarna i Nuernberg och mot Eichmann. Ulf Karl Olov Nilsson har översatt, och utnämner Reznikoff till en ”vittnenas redaktör”, som här låter deras röster brytas ut ur protokollen och återge olika människoöden.

Reznikoff, som studerat juridik, vet att vårda det exakta uttrycket (det vet alla som studerat juridik, möjligen med undantag för Sverige, där felstavningar och grammatiska oegentligheter hör till vanligheterna i de protokoll som skrivs). Ur de 21 böckerna har han skrivit 100 sidor komprimerad dikt.

Det värsta med nazismen är att vi inte kan säga att den besegrades – det vore att underkänna de drygt sex miljoner döda i utrotningslägren. Därmed fick den det sista ordet, men något av den förlusten hanteras av Reznikoff i detta märkliga verk.

Här vittnas gång efter gång om det meningslösa våldet, det som saknar syfte och gagn, utan mer handlar om uttråkade soldaters lek med det förtingligade. I det första avsnittet av den nya tyska tv-serien Krigets unga hjärtan skjuter en nazist en ung flicka i huvudet, helt omotiverat. Den som tycker att det är rått behöver inte leta länge för att hitta liknande scencer i Reznikoffs bok:
”En av SS-männen grep en kvinna med ett spädbarn i famnen.
Hon började be om nåd: de kunde skjuta henne
om bara barnet fick leva.
Hon befann sig nära stängslet mellan gettot och det område där polackerna levde;
bakom stängslet stod det polacker redo att fånga barnet
och hon skulle just skicka över barnet när man fångade henne.
SS-mannen tog spädbarnet ur hennes armar,
sköt henne med två skott,
och stod med barnet i sina händer.
Modern blödde men levde fortfarande och kröp mot hans fötter.
SS-mannen skrattade
och slet spädbarnet i stycken som man sliter sönder en trasa.”
Hemskt – ja, och inte förbättras situationen när soldaten sedan plockar fram en sockerbit för att ge till en hund som stryker förbi. För hemskt för att kunna ta in.

Sakligheten och kylan i gärningarna förstärks av det iskalla språket, till synes helt känslolöst, distanserat. Det må kännas avlägset, som en ond saga eller (någon annans) mardröm, men det handlar inte om ”några andra”, det handlar bara om oss. Ondskan görs systematisk, vidrigheterna normaliseras.

Få diktsamlingar har varit lika omvälvande att läsa, men jag tänker genast på Edgar Lee Masters Spoon River Anthology, som på ett likartat sätt gav röst åt döda, även om det då handlade om den amerikanska sömniga småstadsidyllen. Men idyll är skenbar, och fasan behöver inga effekter för att bli effektiv. Poängen med Reznikoffs bok är att de anonyma ödena blir kvar, skapar enskilda avtryck och visar att det inte finns några anonyma offer, utan bara människor, precis som vi. Skeendet följer krigets kronologi, när den tolfte och avslutande delen heter ”Flykt”, och leder fram till de båtar med flyktingar som till sist hittade fram till den svenska kusten: ”omkring sextusen danska judar räddades / och endast några hundra kunde gripas av tyskarna.”

När jag handlar i affären ser jag att det finns tretton olika tidskrifter om historia. Riktigt alla handlar inte om andra världskriget, och riktigt alla handlar inte om Hitler, men jag tror inte att jag överskattar om jag säger att det årligen publiceras en stor mängd artiklar om denne Adolf Hitler.

Och jag inbillar mig inte heller att det går att ”förstå” holocaust, att den här boken skulle fungera som ett universalmedel. Den som läser om andra världskriget gör det förstås utifrån olika orsaker. Men det vore kanske lämpligt att någon gång i sitt liv vända sitt intresse mot det som inte är på förhand givet – det vill säga, ännu en artikel om galjonsfiguren för ondskan. Till exempel den här pläderingen för pacifism som går under det avskyvärda namnet Förintelsen.

5 kommentarer:

  1. Den tyska serien Unsere Mütter, Unsere Väter (på svenska Krigets unga hjärtan) som nu visas i svensk tv tycker jag misslyckas med att peka på de mekanismer och praktiker som ledde till detta – nazisternas erövringskrig, Förintelsen, Holocaust. Dels är förintelsetemat lite undangömt i miniserien, dels beskrivs de fem ungdomarna i Berlin i seriens inledning som märkligt lösryckta, oskyldiga, i en värld som är allt annat än oskyldig. Det berättartekniska knep serien använder sig av är att skapa en fiktion där det onda, det filosofen Hannah Arendt kallat Den banala ondskan, kommer utifrån och skapar en situation där man måste anpassa sig för att överleva. Problemet är, som tv-kritikern Johan Croneman och andra påpekat, att eran som ledde fram till detta, till katastrofen, var alltigenom ideologisk. Inte minst många tyska ungdomar var hänförda av Hitler-figuren, ledaren, fadersgestalten (om än förryckt, men tydligen ändå med en kraftig, mytologiserande övertalningsförmåga). Den sidan spelas undan i serien. Därmed hamnar, som jag ser det, berättelsen i en terräng som gör den till en tysk variant på Hollywoodfilmer om andra världskriget och inte minst den estetik som Steven Spielberg med filmer som Saving Private Ryan (1998) och Schindler’s List (1993) på ett oerhört skickligt och effektivt sätt använt för att ”dirigera” våra förväntningshorisonter vad gäller nazismen, Holocaust och andra världskriget.

    SvaraRadera
  2. Jo, jag håller med om Spielberg-estetiken: så kan man nog säga om det mesta, att det är oerhört tidsbundet, att en serie som "Förintelsen", den med Meryl Streep, var väldigt färgad av 70-talet ...

    Tyvärr tappade jag intresset för den tyska serien, har lite svårt att se på tv överhuvudtaget för tillfället.

    SvaraRadera
  3. Jag tror inte att det är helt korrekt att säga att Holocaust är den grekiska översättningen av det hebreiska ordet för det som går upp i rök. Orden har olika, om än i båda fallen bibliskt relaterade genealogier och betydelser. För en utläggning om det grekiska holocauston och det hebreiska Shoah, se http://www.berkeleyinternet.com/holocaust/
    Se även http://www.balashon.com/2008/04/shoah-and-holocaust.html

    SvaraRadera
  4. Så kan det nog också vara, jag utgick bara från ytterst osäker källa ... Jag menade nog inte heller bokstavligt så, utan hade den bibliska betydelsen mer distinkt framför mig.

    SvaraRadera
  5. Så vitt jag kan förstå – utan att vara insatt i vare sig klassisk grekiska eller hebreiska – är det som uppfattas som speciellt anstötligt vad gäller ordet Holocaust att det har en både etymologisk och de facto-bakgrund i (grekiska och andra) offerriter, s k hel- eller brännoffer som utfördes för att blidka gudarna. Hebreiskans shoa å sin sida tycks ha en bakgrund i ett hebreiskt ord för katastrof, något som varit ett återkommande element i judarnas historia, ett ord som återfinns på flera ställen i Tanakh (det de kristna kallar Gamla testamentet).

    SvaraRadera