att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 juni 2013

Morantologi, Caitlin Moran

Om du söker efter en bok som får dig att ömsom skratta och ömsom gråta, då är Caitlin Morans nya bok något för dig. Hon skriver utmanande och fräckt, med glimten i båda ögonen, men ibland också på blodigt allvar.

Förra årets Konsten att vara kvinna introducerade den bitska brittiska krönikören Caitlin Moran för svenska läsare. Nu följer Morantologi, som samlar krönikor utifrån några av hennes favoritintressen, däribland brittiska tv-serier, rockmusik, feminism.

Först måste sägas att det här är en fruktansvärt rolig bok: rolig på det där vågade, nästan förbjudna sättet. Det har att göra med att Moran ofta skriver drastiskt, vågar yttra saker som en svensk krönikör inte skulle komma undan med. Som när hon försvarar förälderns rätt att dricka alkohol inför sina barn: ”Och om ungarna inte gillar det? Men mina älsklingar, ni pratar ju lika mycket blaj och trillar nerför trappan med lika stor dramatik varenda dag. Ni har inget att komma med här.”

Men det är inte bara skrattet som utmärker den här boken. Flera gånger tar hon upp sin fattiga uppväxt i Wolverhampton, en håla utanför Birmingham, med sju syskon och föräldrar som stundtals lever på bidrag. Och hon skriver om nedlagda bibliotek, ett dödfött barn, och Amy Winehouses död, och får läsarens tårar att flöda.

Hon skriver i en motståndets tradition, med konfrontationen som utgångspunkt, och lika lätt som det alltså är att skratta åt dråpliga situationer – främst när hon ska intervjua premiärministern Gordon Brown, och överger planen att åka kollektivtrafik och genomsvettig sätter sig i en taxi hos en chaufför som säger att han inte hittar till 10 Downing Street. Det som blir det kvardröjande intrycket är ändå de gånger hon på något sätt glömmer bort att hon är den kända Caitlin Moran, hon som festar med Lady Gaga och får Keith Richards att berätta pikanta saker om Mick Jagger.

Om hennes svenska kolleger mest är intresserade av att lansera ett stort jag är Moran mer inriktad på substans. Hon har en osviklig radar inställd på orättvisor, och kan skriva polemiskt på avväpnande sätt. Hon är kaxig, ja, men attityden bottnar i en genuin kontakt med hennes ursprung.

Som allra bäst är hon när hon skriver utan att tänka på konsekvenserna, och förklarar krig mot slentriantänkandet, på ständigt nyfiken upptäcktsfärd. Här finns fina iakttagelser inte enbart av tv-serier som BBC:s nya version av Sherlock Holmes, utan också en konsekvent politisk hållning, som levererar fina insikter i det brittiska samhället.

I första hand är hon humorist. Det innebär en viss licens att yttra en och annan lögn. En god historia ska man inte sabba med alltför högt ställda krav på trovärdighet. Det skulle förvåna mig om inte en del av hennes historier är resultatet av en ganska vidlyftig fantasi. Och varför inte?

De här krönikorna är nästan uteslutande fyllda av vitalitet och energi. Det korta formatet verkar också passa henne bättre än det längre, som fick Konsten att vara kvinna att ibland bli en smula dogmatisk. Det här är en bok att förbehållslöst falla pladask inför.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/6 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar