att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 feb. 2012

Snusk. Två osedliga berättelser, Alan Bennett

Humor är minst av allt någon oförarglig syssla, vilket visas i Alan Bennetts nya bok Snusk, som innehåller ”två osedliga berättelser”. Det är intelligent och roligt, visst, men också utmanande: att läsa den skänker en lycka av det förargliga slaget.

Med sin förra bok Drottningen vänder blad blev den engelska dramatikern, skådespelaren, krönikören och prosaförfattaren Alan Bennett äntligen introducerad på svenska. Det var en förtjusande liten berättelse om hur drottningen upptäcker litteraturen. En förtjusande, men också vagt oroväckande bok, genom sina subtila subversiva påfund, som visar hur läsningen kan öka intelligensen men också orsaka misstänksamhet hos omgivningen – håller drottningen på att bli galen, eller är det bara alzheimer som fått henne att yttra sådana märkligheter?

Förhoppningsvis leder vårt senkomna intresse till att mer av Bennetts digra produktion ges ut på svenska. Nu utges hans senaste bok Snusk. Två osedliga berättelser, i Lars Rydings översättning, och den är minsann minst lika fantastisk som boken om drottningen.

De två berättelserna skildrar alltså situationer som kan uppfattas som smutsiga – originaltiteln kan referera till en viss typ av litteratur, som innehåller lätt pornografiska inslag. I den första handlar det om en änka som inte kan låta bli att acceptera sina unga hyresgästers förslag att betala hyran in natura. Och i den andra en blåst snygging som gifter sig med en tjej, fast han är så förälskad i sig själv att han är homosexuell – ”om än bara då och då”, som det står.

Båda situationerna leder föga förvånande till besvär. Änkan har snyggingens motsatta problem: hon riskerar att inte bli sedd, att reduceras till en osynlig överbliven vara, på väg att bli för gammal för relationsmarknaden.

Bennett behärskar sina understatements. Här behöver du ibland läsa med dubbel blick, för att inte riskera att gå miste om hans diskreta lustigheter. Då blir också hans karaktärer märkvärdigt levandegjorda. De må vara karikatyrer, men de blir ändå trovärdiga. Du kan inte undgå att läsa med inlevelse hur deras bekymrade belägenheter ska arta sig eller bara urarta.

Då får du två situationer av okonventionellt slag, situationer som du inte riktigt vet var de ska hamna. I båda dessa längre noveller – ”novellas”, som det heter på engelska – har vi figurer som förs bakom ljuset i lika hög grad som de själva försöker föra andra bakom ljuset.

Det humoristiska i de två berättelserna blir dråpligt, men också riskabelt. Bennett skriver med en uttalad korrekthet, som skär mot det skrattretande innehållet: två disparata ideal slits och stöts mot varandra, och ibland uppstår helt briljant komik.

Att läsa Alan Bennett känns ungefär som att föreställa sig Franz Kafka skriva en fars åt Stefan & Krister. Hans bok Snusk är ett underhållande äventyr, där skämten skär med så vassa knivar att du aldrig märker förrän efteråt att du har skrattat åt något som är högst allvarligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/2 2012.)

2 kommentarer:

  1. Tack för läslockande tips. Jag gillade verkligen Drottningen (http://www.karinenglund.com/2011/09/drottningen-vander-blad/)

    Så nu blir det Snusk!

    SvaraRadera
  2. Ja, bra skrivet. Vi är nog många som har Bennett som favorit.

    SvaraRadera