att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 feb. 2012

Bubblor, Claire Castillon

En sömnlös natt år 2007 på Hotell Eggers i Göteborg tillbringade jag med att läsa en novellsamling av Claire Castillon, utgiven på det nystartade förlaget Sekwa. Nyligen firade förlaget en femårig verksamhet, och man får nog säga att de har etablerat sig som ett vitalt tillskott med sina franska böcker, där jag har läst merparten, och nästan aldrig blivit besviken.

Det är kanske symtomatiskt att det är med en ny novellsamling av Castillon som förlaget firar. Helén Enqvist har översatt, och det är som vanligt en småkufisk bok, som lever högt på detaljerna, där det är lätt att charmas av egenhetsinriktade formuleringar. Som helhet är det kanske något mindre imponerande.

Det är ett antal olika röster, mestadels kvinnor, som i varsin monolog – 38 stycken inalles – uttalar sig om sin omgivning. Ömsom cyniskt och bittert, ömsom avväpnande ömsint – om de inte bara är missunnsamma eller blåsta. Men alltid med en stark, utpräglad röst – det som jag lärt mig känna igen som den här författarens kännetecken, utifrån läsningen av de två tidigare samlingarna Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, samt romanen Därunder ett helvete. Säga vad man vill, men tråkigt har man det inte i hennes sällskap.

Detta tack vare fantasin, som tillåts kasta sig mellan hopp och förtvivlan, i de situationer som beskrivs, oftast utifrån parrelationer. Det är iscensättningar, där vi spelar våra tilldelade roller: ibland fars, ibland tragedi, ibland såpa, ibland bara tristess, och så vidare. Parodin ligger också nära till hands. Så här kan en röst låta: ”Jag fjäskar inte, jag ler inte. Även där tror man att det är ett manér. Då ler jag svagt. Men inte som andra. Jag ler när det är sorgligt. Men inte för mycket heller. Jag vill inte verka cynisk. Unik, i marginalen, erkänd men osynlig, det är vad jag eftersträvar. Jag är missförstådd.”

Det informella tilltalet tilltalar mig, och får de olika rösterna att ge intrycket av en spontan kör som uppstår i ett biktbås. Castillon skriver drastiskt, en text som skaver och inte riktigt är bekväm med vad den vill uttrycka, som besvärar – menar jag som beröm, att jag gillar hur hon stångas med språket, och låter människorna bli egenartade. Tonträffen i tilltalet träffar också mig, att de låter som äkta människor som ibland prövar olika roller: prövar sadistrollen även om det är svårt när man inte vant sig, eller cynismleken även om deras förmåga att genomskåda är inbillad. (Och vad är en cyniker, om inte någon som tappat sin fantasi.)

Att jag inte helt blir överrumplad av positiva tankar beror nog också en del på att här saknas en överraskningseffekt – eller snarare att överraskningarna är närmast kalkylerade, och lite väl utstuderade. Det psykologiska spelet i relationerna är gott infångade, med den där svåra konsten att kompromissa, att anpassa sig, parallellt med det ständiga uppbrottshotet. Här gestaltas några fall av försiktig undran inför att bli lämnad, likväl som att lämna.

I några av de senare texterna blir det också som om hon släpper bromsen, och helt ger sig hän, i allt uppsluppnare situationer, och allt djärvare tankar släpps fram. Här blir texten rentav karnevalisk, snudd på surrealistisk, som om Castillon tappar behärskningen, i allt mer rubbade tablåer.

Castillon är väldigt bra på inledningsrader: nästan för bra, då hon sällan lyckas bibehålla den koncentrationen, ens i de här korta styckena, som mer liknar skisser eller etyder än färdiga noveller. Förvisso är också dessa inledande rader farligt nära det lite väl uttänkta, men där finns en smarthet som samtidigt håller sig lojal med det otrygga, med det osköna. Hennes karaktärer är de vagt misslyckade, de frustrerade: neurotikerna som försöker neutralisera neuroserna med humor.

3 kommentarer:

  1. Ja, dessa snygga och galna nutidsfransyskor! Tack Sekwa för det. Men jag saknar motsvarande förlag för nutida tysk litteratur. Vet du om det finns?

    SvaraRadera
  2. Jo, Ersatz, men det är kanske inte nutids ... Var det inte Thorén & Lindskog som har gett ut Uwe Timm mfl? Och Weyler har gett ut några st, bl a Juli Zeh, som är helt briljant, och Silke Scheuermann, som är nästan lika bra.

    SvaraRadera
  3. Tack! Noveller också...
    Ja, Thorén och Lindskog verkar lovande.

    SvaraRadera