att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 feb. 2012

1933, Philip Levine

När Popsicle gav en av sina låtar titeln ”American Poet” blev jag lite konfunderad och nästan irriterad av textens naiva önskan att skriva vackert, för om det är något som kännetecknar majoriteten av amerikanska poeter är det andra stilideal än skönskrift. Det är Walt Whitman som har blivit den härskande stämma, varifrån deras poesi hämtar sin näring och inspiration.

I stort sett. Philip Levine är långt ifrån något undantag. På svenska har han endast sporadiskt översatts tidigare: ellerströms utgåva 1933 är faktiskt den första i bokform, och utgör en komplett samling från 1974. Malena Mörling har översatt tillsammans med Jonas Ellerström. Mörling har tidigare verkat som förmedlare av svensk poesi till engelska, och studerade faktiskt i Amherst när hon började översätta Levine. Amherst: Emily Dickinsons vistelseort på jorden, men Levines stil har nog betydligt mer samröre med Whitman.

Levine föddes 1928 av ryska invandrare i USA. År 1933 var han således fem år, och då dör hans far. Därav boken 1933, som utspelar sig i Detroit, bland arbetare, fattigdomen, bland förlorade människor. Några dikter rör sig tidsmässigt mot det annalkande kriget, mot framtida upplevelser för diktjaget, som också skildrar förlust och uppgivenhet trovärdigt och övertygande.

Hur kommer då Whitman in i detta? Jo, jag har läst Levine tidigare, på engelska, en handfull antologidikter. Däribland den ”They Feed They Lion” som Mörling översätter till ”Dom matar dom lejon” i efterskriften, som till sitt tonfall lägger sig nära Whitmans ”Out of the Cradle Endlessly Rocking” (en av det engelska språkets mest majestätiskt medryckande dikter). Även i några av dikterna från 1933 finns det där omisskännliga Whitmanska tonfallet, som också manifesteras i oreserverade hyllningar till manliga lurviga kroppar.

Oreserverade är även hyllningarna till arbetarna och arbetslivet. Det är förstås lätt att romantisera, att okritiskt idealisera – glömma bort att det finns djävliga typer också där. Nu känns det ibland som att skitiga naglar och valkiga handflator är en garant för rekorderlighet.

Familjemedlemmarna är också ständigt närvarande i pojkens liv och i den vuxnes dikt: det här är fina stunder som återskapas, utan några besvärande tillrättalägganden. De spontana ögonblicken bevaras, som om dikterna vore svartvita fotografier, och poeten en guide som neutralt bara kommenterar det vi själva som läsare ser, i en ömsesidig läsning av det förflutna.

Det som fungerar bra med Levines dikter är närvaron, som bryts mot medvetenheten om att allt är förgängligt, och rör sig mot utplåning. Som i referenserna till krig. Centrum i samlingen är den långa dikten ”Brev till de döda”, här 13 sidor text, en ganska magnifik dikt med porträtt av människor i limbo, ögonblick som tillåts återvända i en dikt som det finns anledning att läsa fler gånger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar